Hypergeometriska funktionen

Från testwiki
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Hypergeometriska funktionen 2F1(a,b;c;z) är en väldigt viktig speciell funktion som har flera andra speciella funktioner som specialfall.

Historia

Termen "hypergeometrisk serie" användes först av John Wallis 1655 i hans bok Arithmetica Infinitorum.

Hypergeometriska serier undersöktes av Leonhard Euler, men den första systematiska studien utfördes av Carl Friedrich Gauss 1813.

På 1800-talet undersökte även Ernst Kummer (1836) och Bernhard Riemann (1857) hypergeometriska serier. Riemann karakteriserade hypergeoemtriska funktionen med hjälp av en differentialekvation som den satisfierar.

Definition

Hypergeometriska funktionen definieras för |z| < 1 som serien

2F1(a,b;c;z)=n=0(a)n(b)n(c)nznn!.

Den är odefinierad om c är ett icke-positivt heltal. Här är (x)n Pochhammersymbolen

(x)n={1n=0x(x+1)(x+n1)n>0.

Specialfall

Ett stort antal matematiska funktioner kan uttryckas med hjälp av hypergeometriska funktionen. Några typiska exempel är

ln(1+z)=z2F1(1,1;2;z)(1z)a=2F1(a,1;1;z)arcsin(z)=z2F1(12,12;32;z2).

Legendrepolynomen är också specialfall:

2F1(a,1a;c;z)=Γ(c)z1c2(1z)c12Pa1c(12z).

Meixner–Pollaczekpolynomen:

Pn(λ)(x;ϕ)=(2λ)nn!einϕ2F1(n,λ+ix;2λ;1e2iϕ).

Flera viktiga ortogonala polynom, såsom Jacobipolynomen, kan också skrivas med hjälp av hypergeometriska funktionen:

2F1(n,α+1+β+n;α+1;x)=n!(α+1)nPn(α,β)(12x).

Ofullständiga betafunktionen Bx(p,q):

Bx(p,q)=xpp2F1(p,1q;p+1;x)

Elliptiska integraler:

K(k)=π22F1(12,12;1;k2)
E(k)=π22F1(12,12;1;k2).

Elliptiska modulära funktioner kan ibland uttryckas som inversa funktionen till ett kvot av hypergeometriska funktioner vars argument a, b, c är 1, 1/2, 1/3, ... eller 0. Exempelvis om

τ=i2F1(12,12;1;1z)2F1(12,12;1;z)

är

z=κ2(τ)=θ2(τ)4θ3(τ)4

en elliptisk modulär funktion av τ.

Vissa elementära funktioner är gränsvärden av hypergeometriska funktionen:

ex=limnF(1,n;1;xn)
cosx=lima,bF(a,b;12;x24ab)
coshx=lima,bF(a,b;12;x24ab)

Integralformler

Om B är betafunktionen är

B(b,cb)2F1(a,b;c;z)=01xb1(1x)cb1(1zx)adx(c)>(b)>0

om |z| < 1 eller |z| = 1 och båda membrum konvergerar. Formeln kan bevisas genom att utveckla (1 − zx)a i en serie med binomialsatsen och integrera termvis. Formeln upptäcktes av Euler 1748.

Transformationer

Eulers transformation är

2F1(a,b;c;z)=(1z)cab2F1(ca,cb;c;z)

som följer genom att kombinera Ptaffs transformationer

2F1(a,b;c;z)=(1z)b2F1(b,ca;c;zz1)
2F1(a,b;c;z)=(1z)a2F1(a,cb;c;zz1)

som igen följer ur Eulers integralrepresentation.

En kvadratisk transformation är

F(a,b;2b;z)=(1z)a2F(12a,b12a;b+12;z24z4).

En kubisk transformation är

F(32a,12(3a1);a+12;z23)=(1+z)13aF(a13,a,2a,2z(3+z2)(1+z)3).

Värden vid speciella punkter

Gauss sats är

2F1(a,b;c;1)=Γ(c)Γ(cab)Γ(ca)Γ(cb),(c)>(a+b)

som följer genom att sätta z = 1 i Eulers integralrepresentation.

Kummers sats är

2F1(a,b;1+ab;1)=Γ(1+ab)Γ(1+12a)Γ(1+a)Γ(1+12ab)

som följer ur Kummers kvadratiska transformationer

2F1(a,b;1+ab;z)=(1z)a2F1(a2,1+a2b;1+ab;4z(1z)2)=(1+z)a2F1(a2,a+12;1+ab;4z(1+z)2)

och Gauss sats genom att sätta z = −1 i första identiteten.

Gauss andra sats är

2F1(a,b;12(1+a+b);12)=Γ(12)Γ(12(1+a+b))Γ(12(1+a))Γ(12(1+b)).

Baileys sats är

2F1(a,1a;c;12)=Γ(12c)Γ(12(1+c))Γ(12(c+a))Γ(12(1+ca)).

Identiteter

27(z1)22F1(14,34;23;z)8+18(z1)2F1(14,34;23;z)482F1(14,34;23;z)2=1

Ett intressant specialfall av identiteten ovan är följande:

2F1(14,34;23;13)=14243+43+42432.

Gauss kedjebråk

Gauss kedjebråk är

2F1(a+1,b;c+1;z)2F1(a,b;c;z)=11+(ac)bc(c+1)z1+(bc1)(a+1)(c+1)(c+2)z1+(ac1)(b+1)(c+2)(c+3)z1+(bc2)(a+2)(c+3)(c+4)z1+

Källor

Mall:Enwp

Mall:Speciella funktioner