Dirichlets delarproblem

Från testwiki
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Inom talteori är Dirichlets delarproblem ett klassiskt problem om tillväxten av summafunktionen av delarantalet.

Delarfunktionens summafunktion definieras som

D(x)=nxd(n)

där

 d(n)=d|n1

är antalet delare av n.

Att hitta en sluten formel för denna funktion är ett extremt svårt problem, men det går att härleda goda approximationer. Peter Gustav Lejeune Dirichlet bevisade att

D(x)=xlogx+x(2γ1)+Δ(x) 

där γ är Eulers konstant där

Δ(x)=𝒪(x).

Dirichlets delarproblem frågar följande: vad är infimum för alla tal θ förvilkar which

Δ(x)=𝒪(xθ+ϵ)

gäller för alla ϵ>0. Många av metoderna inom detta problem kan användas inom Gauss cirkelproblem som är ett relaterat problem med en annan aritmetisk funktion

  • 1904 bevisade G. Voronoi att feltermen kan förbättras till 𝒪(x1/3logx).
  • 1916 bevisade G.H. Hardy att infθ1/4. Han bevisade att för någon konmstant K finns det värden på x så att Δ(x)>Kx1/4 och värden x så attΔ(x)<Kx1/4.
  • 1922 förbättrade J. van der Corput Dirichlets resultat till infθ33/100.
  • 1928 förbättrade han sitt resultat något till infθ27/82.
  • 1950 bevisade Chih Tsung-tao och oberoende av Chih H. E. Richert 1953 att infθ15/46.
  • 1969 bevisade Grigori Kolesnik att infθ12/37.
  • 1973 bevisade han att infθ346/1067.
  • 1982 förbättrade han sitt resultat något till infθ35/108.
  • 1988 bevisade H. Iwaniec och C. J. Mozzochi att infθ7/22.
  • 2003 förbättrade M.N. Huxley detta till infθ131/416.

Så det äkta värdet av infθ är någonstans mellan 1/4 och 131/416 (approximativt 0.3149); det har förmodats att den är precis lika med 1/4. Direkt beräkning av Δ(x) stöder det, då Δ(x)/x1/4 verkar vara approximativt normalt fördelat med standarddevitation 1 för x ända upp till minst 1016. Värdet 1/4 skulle även följa av en förmodan om exponentpar.

Piltzs delarproblem

Definiera

Dk(x)=nxdk(n)=mnxdk1(n).

Då är

Dk(x)=xPk(logx)+Δk(x)

där Pk är ett polynom av grad k1. Med simpla metoder kan man visa att

Δk(x)=𝒪(x11/klogk2x)

för heltal k2. Såsom i fallet k=2 känner man inte till infimat för något värde på k. Att hitta dessa infimum är känt som Piltzs delarproblem, efter den tyska matematikern Adolf Piltz. Genom att definiera αk som det infimat på värden med which Δk(x)=𝒪(xαk+ε) gäller för all ε>0 följande resultat (notera att that α2 är θ från förra sektionen):

α2131416 [1]
α34396 ,[2] och[3]
αk3k44k(4k8) 
α93554 ,α104160 ,α11710 
αkk2k+2(12k25) 
αkk1k+4(26k50) 
αk31k9832k(51k57) 
αk7k347k(k58) .


Källor

  • Mall:Enwp
  • H.M. Edwards, Riemann's Zeta Function, (1974) Dover Publications, Mall:ISBN
  • E. C. Titchmarsh, The theory of the Riemann Zeta-Function, (1951) Oxford at the Clarendon Press, Oxford. (See chapter 12 for a discussion of the generalized divisor problem)
  • Mall:Apostol IANT (Provides an introductory statement of the Dirichlet divisor problem.)
  • H. E. Rose. A Course in Number Theory., Oxford, 1988.
  • Mall:Bokref

Fotnoter

  1. Mall:Harvnb
  2. G. Kolesnik. On the estimation of multiple exponential sums, in "Recent Progress in Analytic Number Theory", Symposium Durham 1979 (Vol. 1), Academic, London, 1981, pp. 231-246.
  3. Aleksandar Ivić. The Theory of the Riemann Zeta-function with Applicatiions (Theorem 13.2). John Wiley and Sons 1985.