Algebraisk K-teori
Inom matematiken är algebraisk K-teori ett viktigt delområde av homologisk algebra och rör definitionen och tillämpningar av en följd
- Kn(R)
av funktorer från ringar till abelska grupper, för alla naturliga tal n. Av historiska skäl behandlar man ofta de lägre K-grupperna K0 och K1 något annorlunda än de högre K-grupperna Kn för n ≥ 2. De lägre grupperna är enklare att behandla och har hittills haft större tillämpning än de högre grupperna. De högre K-grupperna är också betydligt svårare att beräkna (till och med när R är ringen av heltal). Den nu använda definitionen av Quillen täcker dock samtliga K-grupper.
Gruppen K0(R) generaliserar konstruktionen av idealklassgruppen av en ring genom att använda projektiva moduler. Dess utveckling på 1960- och 1970-talet var relaterat till försök att bevisa en förmodan av Serre om projektiva moduler numera känd som Quillen–Suslins sats; flera andra samband med klassiska algebraiska problem upptäcktes under denna period. Analogt är K1(R) en modifiering av enheterna i en ring, genom att använda elementär matristeori. Gruppen K1(R) är viktig inom topologin, speciellt då R är en gruppring, eftersom dess kvot Whiteheadgruppen innehåller Whiteheadtorsionen som används till att undersöka problem i enkel homotopiteori; gruppen K0(R) innehåller även andra invarianter såsom ändlighetsinvarianten. Sedan 1980-talet har algebraisk K-teori använts i ökande takt inom algebraisk geometri. Exempelvis är motivisk kohomologi nära relaterad till algebraisk K-teori.
Lägre K-grupperna
De lägre K-grupperna upptäcktes först och gavs flera användbara beskrivningar. I följande är A alltid en ring.
K0
Funktoren K0 tar ringen A till Grothendieckgruppen av mängden av isomorfiklasser av dess ändligtgenererade projektiva moduler, betraktad som en monoid under direkta summan. Varje ringhomomorfism A → B ger en avbildning K0(A) → K0(B) genom att ta (klassen av) en projektiv A-modul M till M ⊗A B, vilket gör K0 till en kovariant funktor.
Om ringen A är kommutativ kn vi definiera en delgrupp av K0(A) som mängden
där
är avbildningen om sänder varje (klass av en) ändligtgenererad projektiv A-modul M till rangen av den fria -modulen (denna modul är faktiskt fri, emedan varje ändligtgenererad projektiv modul över en lokal ring är fri). Denna delgrupp är känd som den reducerade nollte K-teorin av A.
Om B är en pseudoring kan vi utvidga definitionen av K0 på följande vis. Låt A = B⊕Z vara utvidgningen av B till en ring med enhet, som fås genom att addera ett identitetselement (0,1). Då finns det en kort exakt följd B → A → Z och vi definierar K0(B) som nollrummet av den korresponderande avbildningen K0(A) → K0(Z) = Z.[1]
Se även
Referenser
Fotnoter
- ↑ Rosenberg (1994) p. 30
Källor
- Mall:Citation
- Mall:Citation
- Mall:Citation
- Mall:Citation
- Mall:Citation
- Mall:Citation
- Mall:Citation
- Mall:Citation
- Mall:Citation (lägre K-grupper)
- Mall:Citation
- Mall:Citation (Quillens Q-konstruktion)
- Mall:Citation (relationen mellan Q-konstruktionen och pluskonstruktionen)
- Mall:Citation. Errata
- Mall:Citation
- Mall:Citation
- Mall:Citation (survey article)