Newtons polygon

Från testwiki
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Inom matematiken är Newtons polygon ett polygon i det euklidiska planet som kan associeras till ett polynom. Det är ett verktyg för att förstå beteendet hos polynom över lokala kroppar.

Definition

Givet ett polynom över en kropp K, om man antar att detta polynom har rötter kommer beteendet hos dessa vara okänt. Newtons polygon är en metod för att undersöka egenskaper hos dessa rötter. Låt K vara en lokal kropp med diskret värdering vK och låt

f(x)=anxn++a1x+a0K[x]

Där a0an0. Då är Newtons polygon av f definierad som det nedre konvexa höljet av uppsättningen av punkterna

Pi=(i,vK(ai)),

Ignorera de punkter där ai=0, räkna om punkterna geometriskt och plotta dessa i ett xy-plan. Anta att dessa punkter ökar från vänster till höger, (P0 längst till vänster och Pn längst till höger. Starta sedan i P0 och dra en linje rakt ner parallellt med y-linjen. Rotera sedan denna linje motsols tills linjen träffar en annan punkt, det behöver inte vara P1. Slut linjen där och gör om processen från denna punkt, upprepa detta tills man når punkt Pn. Dessa punkter och linjerna mellan dem bildar Newtons polygon till f.

Ett mer praktiskt sätt att se detta är att placera ut punkterna i ett xy-plan och sätta ett gummiband runt dem. Sträck sedan bandet uppåt så att gummibandet fastnar vid de nedre punkterna. Dessa punkter tillsammans med gummibandet som går mellan dem blir Newtons polygon.

Exempel

Funktion:f(x)=x5+2x2+4 med givet primtal 2.

Newtons polygon till F(x) = X^5 + 2x^2 + 4

Newtons polygon till denna funktion består av två delar, en med lutning 13 och längd 3 och en med lutning 12 och längd 2.

Funktion :f(x)=x5+2x+4 med givet primtal 2.

Newtons polygon till F(x) = X^5 + 2x + 4


Newtons polygon till denna funktion består av två delar, en med lutning 14 och längd 4 och en med lutning 1 och längd 1.

Sats

Antag att rötterna till funktionen f genererar en avskiljbar förlängning av K. Låt mj vara den negativa lutningen av j och låt pj vara längden av projektionen av j till den horisontella axeln. Då finns det exakt pj rötter av f i K med samma ordning som i mj

Bevis: Låt v1 < ... < vm vara den distinkta ordningen av rötter och anta att det är exakt μi rötter med ordning vi. Låt \sigmaj var den v:de symmetrika funktionen av rötterna så att ci = ± σi

Låt p1,...,pμ1 vara rötterna med högst ordning. Med det följer

σμ1 = p1 ... pμ1 + (andra produkter)

Där de andra produkterna av μ1:s faktorer har strängt mindre ordning. Av den ultrametriska ojämlikheten följer det att ord(σμ1) = ord(p1 ... μ1) = μ1v1

På liknande sätt, låt

τ1, ... ,τμ2 vara den näststörsta sats av rötter, alltså rötter av ordning v2 Då följer

σμ1+μ1 = p1 ... pμ1τ1, ... ,τμ2 + (andra produkter)

Där alla andra produkter har en strikt mindre ordning. Om man igen använder sig av den ultrametriska ojämlikheten får man följande samband

ord(σμ1+μ1) = ord(p1 ... pμ1τ1, ... ,τμ2) = μ1v1 + μ2v2

Med detta följer allmänt,

ord(σμ1+...+μ1) = μ1v1 + ... + μjvj

Med detta följer det att linjesegmentet som förbinder N(n - μ1 - ... - μj har lutning - vj + 1 och projektionen på den horsiontella axeln har längd σj+1

Å andra sidan, för

μ1v1 + ... + μjvj < M < μj+1vj + 1

Med den ultrametriska ojämlikheten

ordM > min(ordningen av produkten av M:s rötter) = μ1v1 + ... + μjvj + (M - μ1 - ... - μj)vj + 1

Alltså N(n - M) ligger på eller över det segment som kopplar ihop de två punkterna N(M - μ1 - ... - μj) och N(M - μ1 - ... - μj+1)

Se även

Externa länkar