Lika-area-kriteriet

Lika-area-kriteriet (ofta benämt efter det engelska uttrycket "equal area criterion") är en matematisk relation inom elkraftsystem som definierar gränserna för stabiliteten av förändringar i effekten hos en synkronmaskin. Kriteriet är användbart för att definiera de kritiska gränserna för stabiliteten för växelströmssystem baserade på synkronmaskiner .

Kriteriet, som är känt som lika-area-kriteriet, bygger på Svängningsekvationen, om hur den elektriska effekten, P_el beror på lastvinkeln, δ, med P_el=P_maxsin (δ). Med lastvinkeln, δ som vinkeln mellan synkronmaskinens statorreferensram och rotorreferensram. Areorna i kriteriet avser acceration orsakad av skillnaden mellan en mekanisk effekt P_mech och det elektriska systemet som ges av P_el=P_maxsin(δ).

Stabiliteten definieras i lika-area-kriteriet genom att arean (A1) under lastvinkelns acceleration utrycker en lagring av kinetisk energi

$A_1=\underset{{\delta }_0}{\overset{{\delta }_{cr}}{\int }}(P_{mech1}-P_{el})d\delta .$

och att denna area ska vara lika med den andra arean (A2) av den upparbetade (lagrade) kinetiska energin under deaccelerationen

$A_2=\underset{{\delta }_{cr}}{\overset{{\delta }_{max}}{\int }}(P_{el}-P_{mech1})d\delta$

Vilket i lika-area kriteriet innebär

$A_1=A_2$

detta utrycker därmed en svängning av lastvineln δ runt en jämviktsnivå.

Se även

• Svängningsekvationen