Ordinär differentialekvation

Från testwiki
Hoppa till navigering Hoppa till sök

En ordinär differentialekvation (eller ODE) är en ekvation för bestämning av en obekant funktion av en oberoende variabel där förutom funktionen en eller flera av funktionens derivator ingår.

Till exempel ger Newtons andra rörelselag differentialekvationen

md2xdt2=F(x(t)),

för rörelsen hos en partikel med massan m. Kraften F beror av partikelns position och därför finns den obekanta funktionen i differentialekvationens båda led.

Ordinära differentialekvationer bör skiljas från partiella differentialekvationer där det förekommer partiella derivator med avseende på flera oberoende variabler.

Ordinära differentialekvationer förekommer i många olika sammanhang såsom geometri, mekanik och astronomi. Många berömda matematiker har studerat differentialekvationer och bidragit till forskningsfältet, såsom Newton, Leibniz, flera i släkten Bernoulli, Riccati, Clairaut, d'Alembert och Euler.

Mycket arbete har lagts ned på att finna lösningsmetoder till ordinära differentialekvationer.

I fallet då ekvationen är linjär med konstanta koefficienter kan den lösas med analytiska metoder (med "papper och penna"). Många intressanta differentialekvationer är icke-linjära och kan i allmänhet inte lösas exakt. Genom datorberäkningar (numerisk analys) kan lösningarna beräknas approximativt och ofta med godtyckligt hög noggrannhet.

Definition

En allmän ODE har formen

F(x(n),x(n1),,x,t)=0,

för någon funktion F. Genom att låta x vara en vektorvärd funktion går det att täcka in system av differentialekvationer. x kan anta värden i allmänna Banachrum men här behandlas endast fallet då xn.

Ekvationen används vanligen på normalform vilket innebär att den skrivs

x(n)=F(x(n1),,x,t)

En ekvation på normalform kan reduceras till en ekvation av första graden

u=F(u,t)

genom att sätta

ui=x(i).

Vanligtvis finns också ett begynnelsevärdesvillkor

u(t0)=u0

Den obekanta funktionen x sägs vara den beroende variabeln och variabeln t den oberoende variabeln.

Existens och entydighet

För att garantera existensen av lösningar till

u=F(u,t)u(t0)=u0

i något intervall kring t0 räcker det att F är kontinuerlig.

För att lösningen ska vara entydig krävs det ytterligare villkor varav det mest använda är att F är Lipschitzkontinuerlig i den första variabeln.

Autonom ODE

En ODE är autonom om den oberoende variabeln inte förekommer explicit. Ekvationerna

y=dydt=cos(y)
y+4y+y=0

är exempel på autonoma ODE:s. Exempel på en icke-autonom ODE:

y+y+t=0

där t är den oberoende variabeln.

Linjär ODE

ODE:n

F(y,y,y,...,y(n),t)

är linjär om F är linjär med avseende på alla former av den beroende variabeln y, det vill säga alla

y,y,y,...,y(n)

Homogen och inhomogen ODE

Om högerledet är noll är ODE:n homogen:

F(y,y,y,...,y(n),t)=0

där högerledet antas bestå av alla termer som endast beror av den oberoende variabeln. Om ODE:n inte är homogen kallas den inhomogen.

Lösningen till en inhomogen, linjär ekvation är summan av lösningarna till motsvarande homogena ekvation och den partikulära, alltså lösningen då högerledet är nollskilt:

y=yh+yp

Ekvationer av 1:a ordningen

Separabla ekvationer

Dessa är av formen

ϕ(x)dx=ψ(y)dy

Ekvationen löses med direkt integration:

ϕ(x)dx=ψ(y)dy

Exempel

xdy+nydx=0
dyy=ndxx
dyy=ndxx+C
C=lnc
ln|y|=nln|x|+ln(c)=lncxn
y=cxn

Homogena ekvationer

Dessa kan skrivas

y=f(yx)

Ekvationen kan lösas genom substitution:

yx=z;dy=zdx+xdz
z+xdzdx=f(z)
xdzdx=f(z)z
dzf(z)z=dxx

Ekvationen är separabel och

dzf(z)z=ln|x|+C

Exempel

dydx=x+yxy,z=yx
dydx=dzdxx+z,dzdxx+z=1+z1z
dzdxx=1+z21z,dz(1z)1+z2=dxx
dz1+z2z1+z2dz=1xdx+lnc
arctanz12ln|1+z2|=lnx+lnc
arctanz=ln|cx1+z2|, vilket efter återsubstitution av z ger
arctanyx=ln|cx2+y2|

Linjära ekvationer

Linjära ekvationer är ekvationer av första graden i y och dess derivator:

dydx+p(x)y+q(x)=0

Först löses den homogena ekvationen

dydx+p(x)y=0

vilken är separabel:

dyy=p(x)dx;logy=p(x)dx+log(c)
y=cep(x)dx

För att lösa den allmänna ekvationen, försöker man bestämma c som en funktion av x, så att

c(x)ep(x)dx

blir en lösning. Genom insättning fås

c(x)ep(x)dx+q(x)=0
c(x)=q(x)ep(x)dx
c(x)=q(x)ep(x)dxdx+C
y=ep(x)dx[Cq(x)ep(x)dxdx]

Exempel

dydx+ay=sinbx
y=eadx[C+sinbxeadxdx]=eax(C+eaxsinbxdx)==eax[C+eaxasinbxbcosbxa2+b2]

Differentialekvationer av högre ordning

En ekvation av slaget

dnydxn=f(x)

löses genom att integreras n gånger:

y=dxdxf(x)dx+c1xn1+c2xn2+...+cn==(xt)n1f(t)dt+c1xn1+c2xn2+...+cn

Exempel:

y=sinxdx
y=sinxdx+c1=cosx+c1
y=cosxdx+c1x+c2=sinx+c1x+c2

Linjära differentialekvationer

Ekvationen

p0(x)y(n)+p1(x)y(n1)+...+pn(x)=ψ(x)

är linjär då den obekanta funktionen och dess derivator uppträder linjärt. Om

ψ(x)=0

är ekvationen homogen, annars inhomogen eller fullständig.

Linjära homogena differentialekvationer med konstanta koefficienter

Ekvationen

a0y(n)+a1y(n1)+...+an1y+an=0

där alla ak är konstanter, löses med ansatsen

y=eλx

Genom insättning finner man att λ måste satisfiera karaktäristiska ekvationen:

a0λn+a1λn1+...+an1λ+an=0

vars lösning ger de n rötterna

λ1,λ2,...,λn

Om alla rötterna är olika blir den allmänna lösningen

y=C1eλ1x+C2eλ2x+...+Cneλnx

Finns det däremot multipelrötter, till exempel

λ1=λ2=...=λv;λv+1=λv+2=...=λv+u;...

blir den allmänna lösningen

y=(C1+C2x+...+Cvxv1)eλ1x+(Cv+1+Cv+2x+...+Cv+uxu1)eλv+1x+...

Rötterna till karaktäristiska ekvationen kan naturligtvis vara komplexa, men om dess koefficienter är reella, blir rötterna parvis konjugerat komplexa. Det är då lämpligt att införa trigonometriska funktioner.

Exempel:

Om

λ1=p+iq;λ2=piq

så fås

C1eλ1x+C2eλ2x=epx(C1+C2)cosqx+iepx(C1C2)sinqx==c1epx+c2epxsinqx=c3epxsin(qx+c4)

där c3 och c4 är godtyckliga konstanter.

Linjära, fullständiga differentialekvationer med konstanta koefficienter

Den fullständiga lösningen är summan av lösningen till den homogena ekvationen

a0y(n)+a1y(n1)+...+an1y+an=0

och den partikulära lösningen, det vill säga lösningen till

a0yn+a1yn1+...+an1y+an=ψ(x)

Först bestäms den homogena lösningen, till exempel som

C1y1+C2y2+...+Cnyn

Variation av konstanten

För att få lösningen till den fullständiga ekvationen antar man att C1,C2,...Cn är funktioner av x och försöker bestämma dessa genom insättningar. y är en lösning om följande ekvationssystem är satisfierat:

{C1y1+C2y2+...+Cnyn=0C1y1+C2y2+...+Cnyn=0C1y1(n1)+C2y2(n1)+...+Cnyn(n1)=ψ(x)a0

Systemet löses för C1,C2,...,Cn och C1,C2,...,Cn bestäms genom integrering.

Exempel:

y+y=sin(x)

Karaktäristiska ekvationen blir

λ2+1=0,λ=±i

och den homogena lösningen blir därmed

y=C1sinx+C2cosx

Variera C1 och C2:

{C1sinx+C2cosx=0C1cosxC2sinx=sinx
C1=sinxcosx,C2=sin2x
y=(cos2x4+c1)sinx+(sin2x4x2+c2)cosx==(14+c1)sinx+(c2x2)cosx

Ansatser

En ofta använd och bekväm metod är att bestämma den partikulära lösningen med en ansats, det vill säga, sätta upp ett uttryck för lösningen, där vissa obestämda element ingår och sedan bestämma dessa genom insättning.

  • ψ(𝒙)=a0xm+a1xm1+...+am
Om ψ(x)  är ett polynom
ψ(x)=a0xm+a1xm1+...+am,(am0)
görs ansatsen i form av ett polynom av grad m. Är
an=an1=anp=0
görs först substitutionen
dpydxp=z
i differentialekvationen.
  • ψ(𝒙)=Acosax+Bsinax
Ansatsen är
y=Hcosax+Ksinax
om ±ai inte är en rot till den karaktäristiska ekvationen. Är :ansatsen ±ai en r-faldig rot, görs ansatsen
y=Hxrcosax+Kxrsinax.
  • ψ(𝒙)=Aekx
Om högerledet är en exponentialekvation
Aekx
och k ej är en rot till den karaktäristiska ekvationen, görs ansatsen
y=Hekx
Har den karaktäristiska ekvationen k som r-faldig rot, blir ansatsen
Hxrekx

Exempel

Lös ekvationen

y+3y+2y=x34x+1

Lösningen till den homogena ekvationen är

y=C1e2x+C2ex

Gör ansatsen

y=ax3+bx2+cx+d

Sätt in denna funktion i differentialekvationen och jämför de olika x-potenserna. Då fås

{2a=19a+2b=06a+6b+2c=42b+3c+2d=1

eller

a=12,b=94,c=134,d=178

Den partikulära lösningen blir

y=12x394x2+134x178

Allmänna lösningen till den fullständiga ekvationen är alltså

y=C1e2x+C2ex+12x394x2+134x178

System av ordinära differentialekvationer

Systemet

{dy1dx+a11y1+a12y2+...+a1nyn=0dy2dx+a21y1+a22y2+...+a2nyn=0dyndx+an1y1+an2y2+...+annyn=0

De sökta funktionerna är

y1,y2,...,yn

och koefficienterna

a11,a12,...,ann

är funktioner av den oberoende variabeln x.

Detta system har många egenskaper gemensamma med de linjära homogena differentialekvationerna. Man får på samma sätt lösningen till det fullständiga systemet, det vill säga då högerleden är funktioner

ψ1(x),ψ2(x),...,ψn(x)

av den oberoende variabeln, genom att till lösningen av det homogena systemet addera en speciell lösning till det fullständiga systemet.

Man kan också använda metoden med variation av koefficienterena.

System med konstanta koefficienter

För korthets skull behandlas här endast system med tre obekanta funktioner.

{y1+a11y1+a12y2+a13y3=0y2+a21y1+a22y2+a23y3=0y3+a31y1+a32y2+a33y3=0

Man gör ansatsen

y1=α1eλx,y2=α2eλx,y3=α3eλx

Då fås följande villkor:

{(a11+λ)α1+a12α2+a13α3=0a21α1+(a22+λ)α2+a23α3=0a31α1+a32α2+(a33+λ)α3=0

För lösbarhet fordras

|a11+λa12a13a21a22+λa23a31a32a33+λ|=0

Evaluering av determinanten ger 3 λ-värden,

λ1,λ2,λ3

som för enkelhets skull antas vara olika. Till vart och ett av dessa bestäms motsvarande α-värden:

α11,α12,α13;α21,α22,α23;α31,α32,α33;

I var och en av dessa tre grupper kan ett värde väljas godtyckligt, till exempel

α12=1;α22=1;α32=1;

Allmänna lösningen blir

{y1=C1α11eλ1x+C2α21eλ2x+C3α31eλ3xy2=C1α12eλ1x+C2α22eλ2x+C3α32eλ3xy3=C1α13eλ1x+C2α23eλ2x+C3α33eλ3x

där

C1,C2,C3

är godtyckliga konstanter.

Exempel

Lös systemet

{y1y12y2+y3=0y2+y12y2y3=0y3y13y2+2y3=0

Determinanten blir

|1+λ2112+λ1132+λ|=0

med rötterna

λ1=1,λ2=2,λ3=2

vilket ger

α11=3,α12=1,α13=2;
α21=1,α22=1,α23=1;
α31=3,α32=1,α33=7;

Lösningen blir

{y1=3C1ex+C2e2x3C3e2xy2=C1ex+C2e2x+C3e2xy3=2C1ex+C2e2x7C3e2x

Bibliografi

  • A. D. Polyanin and V. F. Zaitsev, Handbook of Exact Solutions for Ordinary Differential Equations (2nd edition)", Chapman & Hall/CRC Press, Boca Raton, 2003. Mall:ISBN
  • A. D. Polyanin, V. F. Zaitsev, and A. Moussiaux, Handbook of First Order Partial Differential Equations, Taylor & Francis, London, 2002. Mall:ISBN
  • D. Zwillinger, Handbook of Differential Equations (3rd edition), Academic Press, Boston, 1997.
  • Hartman, Philip, Ordinary Differential Equations, 2nd Ed., Society for Industrial & Applied Math, 2002. Mall:ISBN.
  • W. Johnson, A Treatise on Ordinary and Partial Differential Equations, John Wiley and Sons, 1913, in University of Michigan Historical Math Collection
  • E.L. Ince, Ordinary Differential Equations, Dover Publications, 1958, Mall:ISBN
  • Witold Hurewicz, Lectures on Ordinary Differential Equations, Dover Publications, Mall:ISBN

Se även

Externa länkar

Mall:Auktoritetsdata