Visa källa för Solsystemet

{{omdirigering|Planeterna}}
{{För|solsystem i allmänhet|Solsystem}}
[[Fil:Planets2008 sv.jpg|stående=1.5|mini|[[Planet]]er och [[dvärgplanet]]er i solsystemet. Planeternas storlek är i skala, men inte det relativa avståndet till solen.]]
[[Fil:Ramsa - Planeterna - 1950.jpg|miniatyr|stående|En ramsa från 1950-talet för att lära sig planeternas namn, och ordning från solen räknat.]]
'''Solsystemet''' är det vardagliga namnet på vårt [[planetsystem]] där bland annat [[solen]], [[jorden]] och [[månen]] ingår. Det består av solen och de [[himlakropp]]ar som den binder till sig genom sin [[gravitation]] och har sitt ursprung i en gravitationell kollaps av ett [[Solsystemets uppkomst och utveckling#Solnebulosan|gigantiskt gas- och stoftmoln]] för 4,5 miljarder år sedan.

Runt solen kretsar en rad objekt i en nästan cirkulär skiva i [[ekliptikan]]. Med undantag från solen finns merparten av solsystemets [[massa]] i de åtta [[planet]]erna, vars [[omloppsbana|omloppsbanor]] är nästan cirkulära. De fyra mindre inre planeterna är [[Merkurius]], [[Venus]], [[jorden]] och [[Mars (planet)|Mars]], vilka kallas [[stenplanet]]erna och mest består av sten och metall. De fyra yttre planeterna är [[Jupiter]], [[Saturnus]], [[Uranus]] och [[Neptunus]] som kallas [[gasjätte|gasjättarna]] och som mestadels består av [[väte]] och [[helium]] och är mycket tyngre och större än stenplaneterna.

Det finns två områden med [[småplanet|mindre kroppar]]: [[asteroidbältet]], som ligger mellan Mars och Jupiter, består av mindre kroppar som har vissa likheter med stenplaneterna då de till största delen består av sten och metall; [[Kuiperbältet]], som ligger bortom Neptunus omloppsbana, består huvudsakligen av fruset [[vatten]], [[ammoniak]] och [[metan]]. Inom dessa bälten finns det speciella objekt: [[Ceres (dvärgplanet)|Ceres]], [[Pluto]], [[Haumea (dvärgplanet)|Haumea]], [[Makemake (dvärgplanet)|Makemake]] och [[Eris (dvärgplanet)|Eris]] som betecknas [[dvärgplanet]]er, då de är tillräckligt stora för ha blivit runda som en konsekvens av sin egen gravitation. På ett avstånd av 0,8–1,6 [[ljusår]] från solen antar man att det finns vad man kallar [[Oorts kometmoln]] som tros vara ursprunget till de långperiodiska [[komet]]erna.

I solsystemet finns det grupper av mindre kroppar såsom [[komet]]er, [[Centaur (asteroider)|centaurer]] och [[damokloid]]er, [[Interplanetära mediet|interplanetärt stoft]] som färdas mellan dessa områden, medan [[solvind]]en, ett flöde av [[plasma]] från solen, skapar en bubbla i det [[interplanetära mediet]] som kallas [[heliosfären]]. Detta sträcker sig ut till mitten av det område som kallas [[scattered disc]], ett område i anslutning till Kuiperbältet.

Sex av planeterna och fyra av dvärgplaneterna har [[naturliga satelliter]] eller månar i omloppsbana. Var och en av de fyra yttre planeterna har en [[planetarisk ring]] av damm och andra partiklar.

== Upptäckt och utforskning ==
{{Huvudartikel|Solsystemets upptäckt och utforskning}}
Under en stor del av mänsklighetens historia har, med ett fåtal undantag, solsystemets existens varit okänd. En förekommande uppfattning var att jorden låg stationär i [[universum]]s mitt och var något helt annat än de förmodade gudomliga eller andliga objekten som rörde sig över himlen. Till exempel den [[Indisk astronomi|indiska]] astronomen [[Aryabhata]] och den grekiska filosofen [[Aristarchos (astronom)|Aristarchos]] spekulerade dock i en [[heliocentrisk världsbild]], det vill säga att solen var i centrum och att jorden rörde sig runt denna. Men det var 1500-talsastronomen [[Nicolaus Copernicus]] som först kunde utveckla en matematisk modell som förutsade de olika himlakropparnas rörelser i solsystemet. Under [[1600-talet]] kunde astronomerna [[Galileo Galilei]], [[Johannes Kepler]] och [[Isaac Newton]] fortsätta bygga på Copernicus modell, vilket efterhand ledde till en allmän acceptans av att jorden rör sig runt solen och att de andra planeterna styrs av samma fysiska lagar som styr jorden.

Förbättringar av de första primitiva [[teleskop]]en ledde till en accelererande takt av upptäckter av både större och mindre himlakroppar i solsystemet, däribland de båda planeterna [[Uranus]] och [[Neptunus]] samt otaliga [[asteroid]]er. På senare tid har bättre utrustning givit allt mer detaljerade studier av solsystemets himlakroppar, såsom [[berg]], [[dal]]ar och [[nedslagskrater|kratrar]] samt väderfenomen som [[moln]]bildning och [[sandstorm]]ar.

== Struktur ==
[[Fil:Masses of the planets sv.png|miniatyr|De relativa massorna av solsystemets planeter. Jupiter och Saturnus dominerar med sina 71% respektive 21% av den totala massan. Merkurius och Mars, vardera med mindre än 0,1% av massan, är inte synliga i den här skalan.]] 
[[Fil:Oort cloud Sedna orbit sv.svg|mini|stående=1.5|Skalenlig avbildning av solsystemets himlakroppars omloppsbanor (medurs med start ovan till vänster)]]
Den dominerande kroppen i solsystemet är solen, en [[huvudserien|huvudseriestj]]ärna av [[spektralklass]] G2, som innehåller 99,86% av solsystemets totala kända massa och dominerar gravitationellt.<ref>{{Tidskriftsref |författare=M Woolfson |rubrik=The origin and evolution of the solar system |doi= 10.1046/j.1468-4004.2000.00012.x |år=2000 |tidskrift=Astronomy & Geophysics |volume=41 |sid=1.12 |issn=1366-8781 }}</ref> Jupiter och Saturnus, de två största kropparna i en bana runt solen, står tillsammans för över 90% av solsystemets återstående massa.

De flesta större objektens banor runt solen ligger nära [[ekliptikan]], det vill säga i samma plan som jordens omloppsbana. Planeterna ligger mycket nära ekliptikan, medan kometer och objekt i Kuiperbältet ofta har avsevärda vinklar mot ekliptikan.<ref>{{Webbref| titel = The formation of the Kuiper belt by the outward transport of bodies during Neptune’s migration| url = http://www.obs-nice.fr/morby/stuff/NATURE.pdf| författare = Harold F. Levison, Alessandro Morbidelli| år = 2003| hämtdatum = 2007-06-25| format = PDF| arkivurl = https://web.archive.org/web/20120204020651/http://www.obs-nice.fr/morby/stuff/NATURE.pdf| arkivdatum = 2012-02-04}}</ref><ref>{{tidskriftsref|rubrik= From the Kuiper Belt to Jupiter-Family Comets: The Spatial Distribution of Ecliptic Comets|författare = Harold F. Levison, Martin J Duncan|tidskrift = Icarus|nummer = 1|år = 1997|sidor = 13–32|doi = 10.1006/icar.1996.5637|url = http://www.sciencedirect.com/science?_ob=ArticleURL&_udi=B6WGF-45M91DF-24&_user=10&_rdoc=1&_fmt=&_orig=search&_sort=d&view=c&_acct=C000050221&_version=1&_urlVersion=0&_userid=10&md5=6fa927eab9338038f6678e6fd538d2f5|hämtdatum = 18 juli 2008|volym = 127|arkivurl = https://web.archive.org/web/20110310073723/http://www.sciencedirect.com/science?_ob=ArticleURL&_udi=B6WGF-45M91DF-24&_user=10&_rdoc=1&_fmt=&_orig=search&_sort=d&view=c&_acct=C000050221&_version=1&_urlVersion=0&_userid=10&md5=6fa927eab9338038f6678e6fd538d2f5|arkivdatum = 10 mars 2011}}</ref>

Samtliga planeter och de flesta övriga objekten i solsystemet har en bana runt solen i samma riktning som solens rotation (moturs, sett från ovanför solens nordpol). Det finns undantag, till exempel [[Halleys komet]].

[[Keplers lagar]] beskriver olika objekts omloppsbanor runt solen. Enligt dessa färdas varje objekt längs en [[Ellips (matematik)|ellips]] med solen i en brännpunkt. Objekt nära solen (med kortare [[halv storaxel]]) har kortare [[år]] än objekt längre bort. För en elliptisk omloppsbana varierar avståndet från solen över objektets år. Den närmaste punkten från solen kallas för ''[[perihelium]]'' medan punkten längst bort kallas ''[[aphelium]]''. Varje objekt rör sig som snabbast vid sitt perihelium och som långsammast vid sitt aphelium. Planeternas omloppsbanor är nästan cirkulära, men många kometer, asteroider och Kuiperbältsobjekt följer mycket elliptiska banor.

För att kunna illustrera solsystemet i samma bild visas ofta planeternas banor med lika avstånd från varandra. I verkligheten ökar generellt sett avstånden ju längre ut i solsystemet man rör sig. Till exempel befinner sig Venus cirka 0,33&nbsp;[[Astronomisk enhet|AU]] från Merkurius, medan Saturnus befinner sig 4,3&nbsp;AU längre ut än Jupiter och Neptunus 10,5&nbsp;AU från Uranus.

De flesta planeterna i solsystemet har egna system med månar, för jätteplaneterna kan det påminna om solsystem i miniatyr. Vissa av månarna är nästan lika stora eller till och med större än den minsta planeten Merkurius. De flesta befinner sig i en så kallad [[bunden rotation]], där ena sidan av månen hela tiden är vänd mot planeten. Vår egen måne är ett exempel på detta. De fyra största planeterna har även [[planetarisk ring|planetariska ringar]] som i huvudsak består av små finkorniga partiklar som rör sig runt planeten.<ref>{{Webbref|titel=Dawn: A Journey to the Beginning of the Solar System |verk=Space Physics Center: UCLA |url=http://www-ssc.igpp.ucla.edu/dawn/background.html |år=2005 |hämtdatum=2007-11-03 |arkivurl=https://archive.is/20120524184638/http://www-ssc.igpp.ucla.edu/dawn/background.html |arkivdatum=2012-05-24 }}</ref>

=== Terminologi ===
Informellt delas solsystemet ibland in i separata områden. Det inre solsystemet innefattar de fyra stenplaneterna och asteroidbältet och planeterna där kallas ''inre planeter''. Det yttre solsystemet ligger bortom asteroidbältet, med de fyra gasjättarna<ref>{{webbref |titel=An Overview of the Solar System |författare=nineplanets.org |url=http://www.nineplanets.org/overview.html |hämtdatum=13 maj 2009}}</ref> och planeterna där kallas ''yttre planeter''. Sedan upptäckten av Kuiperbältet räknas de yttersta delarna, bortom Neptunus, som ett eget område.<ref>{{webbref|titel=New Horizons Set to Launch on 9-Year Voyage to Pluto and the Kuiper Belt |författare=Amir Alexander |utgivare=The Planetary Society |år=2006 |url=http://www.planetary.org/news/2006/0116_New_Horizons_Set_to_Launch_on_9_Year.html |hämtdatum=13 maj 2009 |arkivurl=https://web.archive.org/web/20060222080327/http://www.planetary.org/news/2006/0116_New_Horizons_Set_to_Launch_on_9_Year.html |arkivdatum=22 februari 2006 }}</ref>

Planeterna delas även in i två grupper beroende på hur deras banor ligger i förhållande till jordens bana. De två innersta planeterna Merkurius och Venus, vars banor ligger innanför jordens bana, kallas för ''undre planeter'', medan planeterna från Mars och utåt kallas ''övre planeter''. Sett från jorden kan en undre planet aldrig stå i [[Opposition (astronomi)|opposition]] mot solen, och en övre planet kan aldrig stå i [[undre konjunktion]]. Jorden är varken en undre eller en övre planet utan är den planet från vilken vi — i alla fall än så länge – observerar de andra planeterna. När den dagen eventuellt kommer då människor permanent bor på någon annan planet än jorden kommer det sett från den planeten att bli en annan uppdelning i undre och övre planeter.

Dynamiskt och fysiskt klassificeras objekt som kretsar runt solen i: ''planeter'', ''dvärgplaneter'', ''småplaneter'' och ''kometer''. En [[planet]] är en himlakropp som kretsar kring solen och som har tillräcklig massa för ha blivit [[sfär]]isk samt har rensat sin egen omloppsbana från mindre objekt. Genom denna definition har solsystemet åtta kända planeter: Merkurius, Venus, jorden, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus. Pluto når inte upp till denna definition då den inte har rensat det omgivande Kuiperbältet från andra mindre himlakroppar.<ref name="FinalResolution">{{webbref|titel=The Final IAU Resolution on the definition of "planet" ready for voting |utgivare=IAU |datum=2006-08-24 |url=https://www.iau.org/news/pressreleases/detail/iau0602/ |hämtdatum=28 maj 2009 |arkivurl= |arkivdatum= }}</ref> En [[dvärgplanet]] är en himlakropp i omloppsbana runt solen som är stor nog att ha blivit sfärisk genom sin egen gravitation men som inte har rensat sin omgivning från [[planetesimal]]er och inte är en [[måne|satellit]].<ref name="FinalResolution"/> Genom denna definition har solsystemet fem kända dvärgplaneter: Ceres, Pluto, Haumea, Makemake och Eris.<ref name=name>{{webbref|datum=2008-11-07 <!--11:42:58-->|titel=Dwarf Planets and their Systems|utgivare= Working Group for Planetary System Nomenclature (WGPSN) |url=http://planetarynames.wr.usgs.gov/append7.html#DwarfPlanets| hämtdatum=21 maj 2009 | verk= U.S. Geological Survey}}</ref> Andra objekt som kan komma att klassificeras som dvärgplaneter är [[90377 Sedna|Sedna]], [[90482 Orcus|Orcus]], och [[50000 Quaoar|Quaoar]]. Dvärgplaneter med omloppsbanor utanför Neptunus brukar kallas för "[[plutoid]]er".<ref name="IAU0804">{{webbref
 |datum=11 juni 2008 |utgivningsort=Paris 
 |titel=Plutoid chosen as name for Solar System objects like Pluto 
 |utgivare=[[International Astronomical Union]] (News Release - IAU0804) 
 |url=http://www.iau.org/public_press/news/release/iau0804 
 |hämtdatum=21 maj 2009 
 |arkivurl=https://web.archive.org/web/20080613121232/http://www.iau.org/public_press/news/release/iau0804/ 
 |arkivdatum=13 juni 2008 
}}</ref> Övriga objekt i omloppsbana kallas [[småplanet]]er eller [[komet]]er.

[[Fil:Solarsys sv.svg|stående=1.5|mini|vänster|Solsystemets regioner (eller zoner): det ''inre solsystemet'', ''asteroidbältet'', ''jätteplaneterna'' och ''Kuiperbältet''. Storlekar och banor är inte skalenliga.]]

Inom den planetära astronomin används termerna ''gas'', ''is'' och ''sten'' för att beteckna de olika typer av material som man hittar i solsystemet. ''Sten'' används för att beskriva material med hög smältpunkt (högre än 500&nbsp;K), såsom [[silikat]]er. Sådana material är dominerande i det inre solsystemet bland stenplaneterna och [[asteroid]]erna. Med ''gas'' menar man material med låg smältpunkt, till exempel [[väte|atomiskt väte]], [[helium]] och [[ädelgas]]er. Dessa material dominerar mellanregionen där Jupiter och Saturnus mestadels består av sådant material. Med ''is'' menar man fruset [[vatten]], [[metan]], [[ammoniak]] och [[koldioxid]]<ref>{{Tidskriftsref | doi=10.1016/j.icarus.2007.04.009 | bibcode=2007Icar..190..345F | rubrik=Asymmetries in the distribution of H2O and CO2 in the inner coma of Comet 9P/Tempel 1 as observed by Deep Impact |år=2007 | författare=Feaga, L | tidskrift=Icarus | volym=190 | sid=345}}</ref> som har smältpunkter på upp till några hundra kelvin. De flesta av gasjättarnas satelliter, planeterna Uranus och Neptunus samt det stora antalet mindre objekt som finns bortom Neptunus omloppsbana, består mestadels av sådant material.<ref name=zeilik>{{bokref| sod=240 | författare=Michael Zellik| titel=Astronomy: The Evolving Universe | upplaga=9th |år=2002 | utgivare=Cambridge University Press | isbn=0521800900 | oclc=223304585 46685453}}</ref> Med beteckningen ''flyktiga material'' menas sammantaget allt material med låg smältpunkt (mindre än några hundra Kelvin), inkluderande både gas och is, som i olika former kan hittas på ett flertal ställen i solsystemet.
{{clear}}

== Solen ==
{{Huvudartikel|Solen}}

Solen är stjärnan i solsystemet och det är runt den som de övriga delarna i solsystemet kretsar. Dess stora massa på 332&nbsp;830 [[jordmassa|jordmassor]] (1&nbsp;047 [[Jupitermassa|jupitermassor]]) ger dess innandöme en [[densitet]] som är hög nog för att upprätthålla [[kärnfusion|fusion]]. Fusionen avger enorma mängder [[energi]] som till slut lämnar solens yta som [[elektromagnetisk strålning]], bland annat som [[synliga spektrumet|synligt ljus]].

Solen klassificeras som en måttligt stor [[gul dvärg]].<ref>{{webbref |titel=The Sun |utgivare=Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics |url=http://hea-www.harvard.edu/scied/SUN/sunpage.html |hämtdatum=2009-07-16 |arkivurl=https://web.archive.org/web/20100329050434/http://hea-www.harvard.edu/scied/SUN/sunpage.html |arkivdatum=2010-03-29 }}</ref> Trots det är den relativt stor och ljusstark, och större än 85 procent av övriga stjärnor i [[Vintergatan]].<ref>{{webbref |efternamn=Than |förnamn=K. |titel=Astronomers Had it Wrong: Most Stars are Single |utgivare=[[Space.com]] |år=2006 |url=http://www.space.com/scienceastronomy/060130_mm_single_stars.html |hämtdatum=2009-07-16}}</ref>

Genom klassificering i det så kallade [[Hertzsprung–Russell-diagram]]met, en graf som prickar ut ljusstyrkan hos stjärnor gentemot deras yttemperatur, framgår det att solen ligger precis i mitten av den så kallade [[huvudserien]]. Stjärnor som är varmare och ljusstarkare är ovanliga medan kyligare och ljussvagare är vanliga.<ref>{{Webbref |år=2001 |författare=Smart, R. L.; Carollo, D.; Lattanzi, M. G.; McLean, B.; Spagna, A. |titel=The Second Guide Star Catalogue and Cool Stars |utgivare=Perkins Observatory |url=http://adsabs.harvard.edu/abs/2001udns.conf..119S |hämtdatum=2006-12-26}}</ref>

På grund av att solen befinner sig i mitten av den så kallade huvudserien tros den befinna sig i sin krafts dagar för en stjärna då den ännu inte har gjort slut på sitt förråd av [[väte]] som används vid fusionen. Solen lyser numera starkare än tidigare i sin historia – ursprungligen lyste den med cirka 70 procent av dagens ljusstyrka.<ref>{{Tidskriftsref |rubrik=Towards a Solution to the Early Faint Sun Paradox: A Lower Cosmic Ray Flux from a Stronger Solar Wind|författare=Nir J. Shaviv |tidskrift=Journal of Geophysical Research |doi=10.1029/2003JA009997|url=http://arxiv.org/abs/astroph/0306477v2 |hämtdatum=2009-01-26 |år=2003 |volume=108 |sid=1437}}</ref>

Solen är en [[Metallicitet|population I-stjärna]] och bildades under de senare delarna av universums tillväxt. Den innehåller därför fler beståndsdelar som är tyngre än väte och [[helium]] ("[[Metallicitet|metaller]]" i astronomiskt språkbruk) än äldre population II stjärnor.<ref>{{Tidskriftsref |författare=T. S. van Albada, Norman Baker |rubrik=On the Two Oosterhoff Groups of Globular Clusters |tidskrift=Astrophysical Journal |volume=185 |år=1973 |sid=477–498 |doi=10.1086/152434}}</ref>

De beståndsdelar som är tyngre än väte och helium bildades i kärnorna i uråldriga exploderade stjärnor, så det var en förutsättning att första generationens stjärnor dog för att universum skulle berikas med dessa atomer. De äldsta stjärnorna innehåller endast små mängder metaller, medan nyare stjärnor har betydligt större mängder. En hög metallicitet tros ha varit avgörande för att solen har utvecklat ett planetsystem, eftersom planeter formas genom [[ackretion]] av metaller.<ref>{{Webbref |titel=An Estimate of the Age Distribution of Terrestrial Planets in the Universe: Quantifying Metallicity as a Selection Effect |författare=Charles H. Lineweaver |utgivare=University of New South Wales |datum=2001-03-09 |url=http://arxiv.org/abs/astro-ph/0012399 |hämtdatum=2006-07-23}}</ref>

=== Interplanetära mediet ===
{{Huvudartikel|Interplanetära mediet}}

Tillsammans med [[ljus]] strålar från solen även ut en kontinuerlig ström av laddade partiklar ([[plasma]], mest elektroner och protoner) som kallas [[solvinden]]. Denna ström av partiklar sprids i en hastighet av cirka 1,5 miljoner kilometer per timme,<ref>{{webbref |titel=Solar Physics: The Solar Wind |utgivare=Marshall Space Flight Center |år=2006-07-16<!--Internet Archive estimate--> |url=http://solarscience.msfc.nasa.gov/SolarWind.shtml |hämtdatum=13 maj 2009 |arkivurl=https://www.webcitation.org/617GbYha2?url=http://solarscience.msfc.nasa.gov/SolarWind.shtml |arkivdatum=22 augusti 2011 }}</ref> och skapar en tunn stjärnatmosfär ([[heliosfär]]en) vilken omfattar hela solsystemet i vilket solvinden flödar ostört ut till åtminstone 100&nbsp;AU (se [[#Heliopausen|heliopausen]]).<ref name="SunFlip">{{webbref|url=http://science.nasa.gov/headlines/y2001/ast15feb_1.htm |titel=The Sun Does a Flip |hämtdatum=13 maj 2009 |författare=Tony Phillips |år=2001-02-15 |utgivare=Science@NASA |arkivurl=https://web.archive.org/web/20090512121817/http://science.nasa.gov/headlines/y2001/ast15feb_1.htm |arkivdatum=12 maj 2009 }}</ref> Detta är känt som det interplanetära mediet. [[Geomagnetisk storm|Geomagnetiska stormar]] på solens yta, till exempel [[Solfackla|solfacklor]] och [[koronamassutkastning]]ar, stör heliosfären och skapar [[rymdväder]].

Den största strukturen inom heliosfären är det spiralformade [[interplanetära strömskiktet]] som bildas när solens roterande magnetfält interagerar med det interplanetära mediet.<ref>{{webbref |url=http://science.nasa.gov/headlines/y2003/22apr_currentsheet.htm |titel=A Star with two North Poles |arkivurl=https://web.archive.org/web/20090718014855/http://science.nasa.gov/headlines/y2003/22apr_currentsheet.htm |arkivdatum=2009-07-18 |datum=22 april 2003 |verk=Science @ NASA }}</ref><ref>{{tidskriftsref |författare=Riley, Pete; Linker, J. A.; Mikić, Z. |rubrik=Modeling the heliospheric current sheet: Solar cycle variations]", (2002) |tidskrift=Journal of Geophysical Research (Space Physics) |volym=107 |nummer=A7 |sid=SSH 8-1, CiteID 1136 |doi=10.1029/2001JA000299 |url=http://ulysses.jpl.nasa.gov/science/monthly_highlights/2002-July-2001JA000299.pdf |arkivurl=https://web.archive.org/web/20090814052347/http://ulysses.jpl.nasa.gov/science/monthly_highlights/2002-July-2001JA000299.pdf |arkivdatum=2009-08-14 }})</ref>
[[Fil:Aurora-SpaceShuttle-EO.jpg|miniatyr|[[Norrsken]] sett från rymden.]]

[[Jordens magnetfält]] förhindrar [[jordens atmosfär|dess atmosfär]] från att försvinna på grund av solvinden. Venus och Mars har inget magnetfält och solvinden får deras atmosfär att successivt försvinna ut i rymden.<ref>{{Tidskriftsref |år=2001-03-09 |rubrik=Erosion by the Solar Wind |författare=Rickard Lundin |tidskrift=Science |volym=291 |nummer=5510 |sid=1909 |doi=10.1126/science.1059763 |url=http://sciencemag.org/cgi/content/full/291/5510/1909 |hämtdatum=2006-12-26 |arkivurl=https://web.archive.org/web/20070310225740/http://www.sciencemag.org/cgi/content/full/291/5510/1909 |arkivdatum=2007-03-10 }}</ref> Då de laddade partiklarna, som skickats ut från solen (den så kallade solvinden), fångas in av jordens magnetfält accelererar de. Då partiklarna i solvinden kolliderar med partiklar i jordens atmosfär bildas [[polarsken]]. Eftersom sådan acceleration endast sker i vissa områden i magnetosfären uppträder polarskenet huvudsakligen i ringformade områden runt jordens två magnetiska poler.

[[Kosmisk strålning]] har sitt ursprung utanför solsystemet. Heliosfären skyddar delvis solsystemet. Planeternas magnetfält (om de har ett) ger också ett visst skydd. Mängden kosmisk strålning och styrkan på solens magnetfält varierar på mycket långa tidsskalor varför även mängden kosmisk strålning inom solsystemet varierar, men med hur mycket är okänt.<ref name="Langner_et_al_2005">{{Tidskriftsref |efternamn=Langner |förnamn=U. W. |medförfattare=M.S. Potgieter |år=2005 |rubrik=Effects of the position of the solar wind termination shock and the heliopause on the heliospheric modulation of cosmic rays |tidskrift=Advances in Space Research |volym=35 |nummer=12 |sid=2084–2090 |doi=10.1016/j.asr.2004.12.005 |url=http://adsabs.harvard.edu/abs/2005AdSpR..35.2084L |hämtdatum=2007-02-11}}</ref>

I det interplanetära mediet finns åtminstone två skivformade områden med [[kosmiskt stoft]]. Det första, det interplanetära stoftmolnet, ligger i den inre delen av solsystemet och orsakar [[zodiakalljus]] på stjärnhimlen på grund av att solens strålar reflekteras av stoftet. Stoftmolnet bildades troligtvis genom kollisioner i asteroidbältet sedan deras banor störts av de närliggande planeterna.<ref>{{webbref|år=1998 |titel=Long-term Evolution of the Zodiacal Cloud |url=http://astrobiology.arc.nasa.gov/workshops/1997/zodiac/backman/IIIc.html |hämtdatum=2007-02-03 |arkivurl=https://web.archive.org/web/20060929030040/http://astrobiology.arc.nasa.gov/workshops/1997/zodiac/backman/IIIc.html |arkivdatum=2006-09-29 }}</ref> Det andra området med stoft sträcker sig från omkring 10 AU ut till omkring 40 AU och bildades sannolikt av liknande kollisioner inom Kuiperbältet.<ref>{{webbref |år=2003 |titel=ESA scientist discovers a way to shortlist stars that might have planets |utgivare=ESA Science and Technology |url=http://sci.esa.int/science-e/www/object/index.cfm?fobjectid=29471 |hämtdatum=2007-02-03}}</ref><ref>{{Tidskriftsref |efternamn=Landgraf |förnamn=M. |medförfattare=Liou, J.-C.; Zook, H. A.; Grün, E. |månad=May |år=2002 |rubrik=Origins of Solar System Dust beyond Jupiter |tidskrift=The Astronomical Journal |volym=123 |nummer=5 |sid=2857–2861 |doi=10.1086/339704 |url=http://www.iop.org/EJ/article/1538-3881/123/5/2857/201502.html |hämtdatum=2007-02-09}}</ref>

== Det inre solsystemet ==
[[Fil:Terrestrial Planets Size Comp True Color.png|mini|stående=1.5|De inre planeterna, från vänster, [[Merkurius]], [[Venus]], [[jorden]] och [[månen]], [[Mars (planet)|Mars]]. Planeterna är i skala till varandra.]]
Det inre solsystemet är den traditionella benämningen på den region som innehåller stenplaneterna och asteroiderna. Objekten i det inre solsystemet ligger mycket nära [[solen]] och består främst av [[silikat]]er och [[metall]]er. Regionens radie är mindre än avståndet mellan [[Jupiter]] och [[Saturnus]].

=== De inre planeterna ===
De fyra inre planeterna, även kallade stenplaneterna, har hög densitet med en sammansättning som domineras av stenartade material, få eller inga månar, och inga ringsystem. De består till största delen av mineraler med en hög smältpunkt, till exempel silikater som dominerar i planeternas skorpor och mantlar, och metaller som [[järn]] och [[nickel]], vilka främst ansamlas i deras kärnor. Tre av fyra inre planeter har en betydande atmosfär och samtliga har en rik och varierande geologi med flera framträdande företeelser som nedslagskratrar och vulkaner.

==== Merkurius ====
{{Huvudartikel|Merkurius}}
:[[Merkurius]] (0,4 AU) är den planet som ligger närmast solen och är den minsta planeten (0,055 jordmassor). Merkurius har inga [[måne|naturliga satelliter]] och dess enda kända geologiska strukturer förutom nedslagskratrar är kullar, klippor och dalar som troligen bildades under dess tidigaste historia.<ref>Schenk P., Melosh H.J. (1994), ''Lobate Thrust Scarps and the Thickness of Mercury's Lithosphere'', Abstracts of the 25th Lunar and Planetary Science Conference, 1994LPI....25.1203S</ref> Merkurius nästan obetydliga atmosfär består av atomer som blåsts dit från solen av [[solvind]]en.<ref>{{webbref|år=2006 |författare=Bill Arnett |titel=Mercury |utgivare=The Nine Planets |url=http://www.nineplanets.org/mercury.html |hämtdatum=2009-04-17}}</ref> Den relativt stora järnkärnan och tunna manteln har inte kunnat förklaras, men den främsta hypotesen är att de yttre lagren försvann från planeten vid en enorm kollision med ett annat planetariskt objekt.<ref>{{tidskriftsref |efternamn=Benz |förnamn=W. |efternamn2=Slattery |förnamn2=W. L. |efternamn3=Cameron |förnamn3=A. G. W. |år1988 |rubrik=Collisional stripping of Mercury's mantle |tidskrift=Icarus |volym=74 |sid=516–528}}</ref><ref>{{tidskriftsref |efternamn=Cameron |förnamn=A. G. W. |år=1985 |rubrik=The partial volatilization of Mercury |tidskrift=Icarus |volym=64 |sid=285–294}}</ref>

==== Venus ====
{{Huvudartikel|Venus}}
: [[Venus]] (0,7&nbsp;AU) har nästan samma storlek som jorden (0,815 jordmassor). Venus är även på många andra sätt lik jorden då den har en tjock silikatmantel runt en [[järn]]kärna, en betydande atmosfär och sannolikt geologisk aktivitet. Men det finns även stora skillnader; Venus är mycket torrare än jorden och dess atmosfär är nästan 90 gånger tätare. Venus har inga naturliga satelliter och är den varmaste planeten i solsystemet med en yttemperatur på över 400&nbsp;°C. Den höga temperaturen beror till största delen på mängden av [[växthusgas]]er, främst [[koldioxid]], i atmosfären.<ref>{{webbref |författare=Mark Alan Bullock |titel=The Stability of Climate on Venus |utgivare=Southwest Research Institute |år=1997 |url=http://www.boulder.swri.edu/~bullock/Homedocs/PhDThesis.pdf |format=PDF |hämtdatum=5 maj 2009 |arkivurl=https://web.archive.org/web/20070614202751/http://www.boulder.swri.edu/~bullock/Homedocs/PhDThesis.pdf |arkivdatum=14 juni 2007 }}</ref> Det finns inga definitiva bevis på att Venus i dag är geologiskt aktiv, men den saknar ett magnetfält som skulle förhindra att atmosfären försvinner ut i rymden. Detta kan betyda att atmosfären regelbundet fylls på av [[vulkan]]utbrott.<ref>{{webbref |år=1999 |författare=Paul Rincon |titel=Climate Change as a Regulator of Tectonics on Venus |utgivare=Johnson Space Center Houston, TX, Institute of Meteoritics, University of New Mexico, Albuquerque, NM |url=http://www.boulder.swri.edu/~bullock/Homedocs/Science2_1999.pdf |format=PDF |hämtdatum=5 maj 2009 |arkivurl=https://web.archive.org/web/20070614202807/http://www.boulder.swri.edu/~bullock/Homedocs/Science2_1999.pdf |arkivdatum=14 juni 2007 }}</ref> Atmosfären är mycket tjock och består till största delen av koldioxid. Venus kallas även för aftonstjärna eller morgonstjärna eftersom planeten, beroende på fas, med blotta ögat kan ses från jorden antingen på kvällen eller morgonen. Mellan faserna kommer Venus för nära solen och kan då inte ses från jorden.

==== Jorden (Tellus)====
{{Huvudartikel|Jorden}}
: [[Jorden]] (1&nbsp;AU) är den största och mest kompakta av de inre planeterna. Jorden är den enda av planeterna som konstaterats ha geologisk aktivitet och är även den enda planeten som med säkerhet härbärgerar [[liv]]. Dess flytande [[Hydrosfären|hydrosfär]] är unik bland [[stenplanet]]erna och jorden är också den enda planeten hos vilken [[plattektonik]] har observerats. Jordens atmosfär skiljer sig markant från de andra planeternas, vilket förklaras av att närvaron av levande organismer har förändrat atmosfären till att innehålla fritt [[syre]], i dag motsvarande 21 procent.<ref>{{webbref |titel=Earth's Atmosphere: Composition and Structure |författare=Anne E. Egger, M.A./M.S. |utgivare=VisionLearning.com |url=http://www.visionlearning.com/library/module_viewer.php?c3=&mid=107&l= |hämtdatum=2006-12-26 |arkivurl=https://web.archive.org/web/20070221231635/http://www.visionlearning.com/library/module_viewer.php?mid=107&l=&c3= |arkivdatum=2007-02-21 }}</ref><ref>{{webbref |titel=The high oxygen atmosphere toward the end‐Cretaceous; a possible contributing factor to the K/T boundary extinctions and to the emergence of C4 species |författare=Joseph Gale et.al.|utgivare=Journal of Experimental Botany |url=http://jxb.oxfordjournals.org/content/52/357/801.full|hämtdatum=2011-08-14}}</ref>

===== Månen =====
{{Huvudartikel|Månen}}
: [[Månen]] är jordens enda naturliga satellit och den enda större månen hos stenplaneterna i solsystemet. Månen har en [[diameter]] som är ungefär en fjärdedel av jordens. Månen är den enda himlakroppen som människor har färdats till och landat på, vilket skedde under det amerikanska [[Apolloprogrammet]].

==== Mars ====
{{Huvudartikel|Mars (planet)}}
: [[Mars (planet)|Mars]] (1,5&nbsp;AU) är mindre än jorden och Venus (0,107 jordmassor). Den har en tunn atmosfär till största delen bestående av [[koldioxid]]. Dess yta, som är täckt av vulkaner (till exempel [[Olympus Mons]]) och förkastningssänkor (som exempelvis [[Valles Marineris]]), tyder på geologisk aktivitet som kan ha pågått fram till alldeles nyligen. En stor del av ytan täcks av ett djupt lager finfördelat stoft som bland annat innehåller mycket [[järnoxid#Järnoxider med enbart Fe(III)|järn(III)oxid]] vilket ger Mars dess rödaktiga färg.<ref>{{tidskriftsref |efternamn=Peplow |förnamn=Mark |datum=6 maj 2004 |rubrik=How Mars got its rust |url=http://www.nature.com/articles/news040503-6 |tidskrift=Nature |språk=en |sid=news040503–6 |doi=10.1038/news040503-6 |issn=0028-0836 |arkivurl=https://web.archive.org/web/20220407105832/https://www.nature.com/articles/news040503-6 |arkivdatum=7 april 2022 |hämtdatum=9 april 2022}}</ref> Mars har två små naturliga satelliter ([[Deimos (måne)|Deimos]] och [[Phobos (måne)|Phobos]]) vilka tros vara asteroider som fångats upp av gravitationen.<ref>{{webbref |år=2004 |titel=A Survey for Outer Satellites of Mars: Limits to Completeness |författare=Scott S. Sheppard, David Jewitt, and Jan Kleyna |utgivare=The Astronomical Journal |url=http://www.iop.org/EJ/article/1538-3881/128/5/2542/204263.html |hämtdatum=2006-12-26}}</ref>

=== Asteroidbältet ===
{{Huvudartikel|Asteroidbältet}}
[[Fil:InnerSolarSystem-sv.png|mini|Bild över [[asteroidbältet]] och de [[trojansk asteroid|trojanska asteroiderna]]]]

[[Asteroid]]er är mestadels mindre kroppar som består av icke-flyktiga material såsom sten och metall.<ref>{{webbref
 |titel=Are Kuiper Belt Objects asteroids? Are large Kuiper Belt Objects planets? 
 |utgivare=[[Cornell University]] 
 |url=http://curious.astro.cornell.edu/question.php?number=601 
 |hämtdatum=5 maj 2009 
 |arkivurl=https://web.archive.org/web/20090103110110/http://curious.astro.cornell.edu/question.php?number=601 
 |arkivdatum= 3 januari 2009 
}}</ref>

Medlemmarna av asteroidbältet ligger i omloppsbanor mellan Mars och Jupiter, från 2,3 till 3,3&nbsp;AU från solen. Dessa tros vara rester från den tid när solsystemet bildades. Påverkan från Jupiters gravitation har gjort att materialet i bältet aldrig har kunnat samlas för att växa till en vanlig planet.<ref>{{Tidskriftsref
 | författare=Petit, J.-M.; Morbidelli, A.; Chambers, J.
 | rubrik=The Primordial Excitation and Clearing of the Asteroid Belt
 | tidskrift=Icarus
 | år=2001
 | volym=153
 | sid=338–347
 | url=http://www.gps.caltech.edu/classes/ge133/reading/asteroids.pdf
 | format=PDF
 | hämtdatum=5 maj 2009
 | doi=10.1006/icar.2001.6702
 | arkivurl=https://web.archive.org/web/20070221085835/http://www.gps.caltech.edu/classes/ge133/reading/asteroids.pdf
 | arkivdatum=21 februari 2007
 }}</ref>

Asteroider kan vara från hundratals kilometer i diameter till att ha mikroskopisk storlek. Alla asteroider är klassificerade som småplaneter, men bara Ceres har samtidigt status som dvärgplanet. [[4 Vesta|Vesta]] och [[10 Hygiea|Hygieia]] kan dock bli klassificerade som dvärgplaneter om man kan visa att de har uppnått [[hydrostatisk jämvikt]], det vill säga att deras form (nästan sfärisk) är ett resultat av småplanetens egen gravitation.<ref>{{webbref|titel=IAU Planet Definition Committee |utgivare=International Astronomical Union |år=2006 |url=http://www.iau.org/public_press/news/release/iau0601/newspaper/ |hämtdatum=5 maj 2009 |arkivurl=https://web.archive.org/web/20090603001603/http://www.iau.org/public_press/news/release/iau0601/newspaper/ |arkivdatum=3 juni 2009 }}</ref>

Asteroidbältet innehåller troligen miljontals objekt med en storlek på över en kilometer i diameter.<ref>{{webbref |år=2002 |titel=New study reveals twice as many asteroids as previously believed |utgivare=ESA |url=http://www.esa.int/esaCP/ESAASPF18ZC_index_0.html|hämtdatum=5 maj 2009}}</ref> Trots det så är den totala massan sannolikt bara en bråkdel av jordens.<ref name=Krasinsky2002>{{Tidskriftsref |författarlänk=Georgij Krasinskij |förnamn=G. A. |efternamn=Krasinsky |förnamn2=Elena V. |efternamn2=Pitjeva |efternamn3=Vasilyev |förnamn3=M. V. |efternamn4=Yagudina |förnamn4=E. I. |url=http://adsabs.harvard.edu/cgi-bin/nph-bib_query?bibcode=2002Icar..158...98K&amp;db_key=AST&amp;data_type=HTML&amp;format=&amp;high=4326fb2cf906949 |rubrik=Hidden Mass in the Asteroid Belt |tidskrift=Icarus |volym=158 |nummer=1 |sid=98–105 |månad==July |år=2002 |doi=10.1006/icar.2002.6837}}</ref> Bältet är trots det stora antalet objekt ganska glest. [[Rymdsond]]er passerar genom det rutinmässigt utan att några incidenter har skett. Kroppar med en storlek på mellan 10<sup>−4</sup> till 10 meter brukar betecknas som [[meteoroid]]er.<ref>{{Tidskriftsref |författare=Beech, M. |medförfattare=Duncan I. Steel |år=1995 |månad==September |rubrik=On the Definition of the Term Meteoroid |tidskrift=Quarterly Journal of the Royal Astronomical Society |volym=36 |nummer=3 |sid=281–284 |url=http://adsabs.harvard.edu/cgi-bin/nph-bib_query?bibcode=1995QJRAS..36..281B&amp;db_key=AST&amp;data_type=HTML&amp;format=&amp;high=44b52c369007834 |hämtdatum=2009-05-05}}</ref>
[[Fil:Ceres - RC3 - Haulani Crater (22381131691) (cropped).jpg|miniatyr|vänster|[[Ceres (dvärgplanet)|Ceres]]]]

==== Ceres ====
{{Huvudartikel|Ceres (dvärgplanet)}}
: [[Ceres (dvärgplanet)|Ceres]] (2,77&nbsp;AU) är den största kroppen i asteroidbältet. Den har en diameter på strax under 1&nbsp;000&nbsp;km, vilket anses vara tillräckligt stort för att dess egen gravitation ska kunna ge den en sfärisk form vilket gör den till en dvärgplanet. När Ceres upptäcktes på 1800-talet betraktades den först som en vanlig planet. Den omklassificerades dock till asteroid på 1850-talet sedan ett antal ytterligare asteroider hade upptäckts.<ref>{{webbref|url=http://aa.usno.navy.mil/faq/docs/minorplanets.php |titel=When did the asteroids become minor planets? |författare=James L. Hilton |hämtdatum=5 maj 2009 |arkivurl=https://web.archive.org/web/20070921162818/http://aa.usno.navy.mil/faq/docs/minorplanets.php |arkivdatum=21 september 2007 }}</ref> 2006 blev den klassificerad som dvärgplanet.

==== Grupper och familjer av asteroider ====
Asteroider brukar delas in efter sina [[banelement]] eller efter sitt ursprung. De [[jordnära asteroid]]erna brukar man dela in i fyra grupper: [[Atira-asteroid]]erna som har hela sin omloppsbana innanför jordens. [[Aten-asteroid]]erna och [[Apollo-asteroid]]er som korsar jordens omloppsbana. De förstnämnda har sitt [[halv storaxel|medelavstånd]] innanför jordens omloppsbana medan de senare har sitt medelavstånd utanför. [[Amor-asteroid]]erna har hela sin omloppsbana utanför jordens, men deras [[perihelium]] finns strax utanför. Objekt vars omloppsbana tar dem närmare jorden än 0,05 AU brukar betecknas [[potentiellt farliga objekt]] (PHA).

I asteroidbältet brukar man ofta dela in asteroiderna i [[asteroidfamilj]]er. Medlemmarna i dessa familjer antas ha ett gemensamt ursprung i en kollision längre tillbaka i asteroidbältets historia, varför man ofta finner att de har vissa likheter i sin kemiska/geologiska sammansättning.<ref name=Nature>{{webbref|url=http://plutoportal.net/~davidn/papers/nesvorny-etal-karin-nature-2002.pdf |format=PDF |titel=The recent breakup of an asteroid in the main-belt region |verk=Nature |författare=David Nesvorny, William F. Bottke Jr, Luke Dones & Harold F. Levison |doi=10.1038/nature00789 |arkivurl=https://web.archive.org/web/20120311134133/http://plutoportal.net/~davidn/papers/nesvorny-etal-karin-nature-2002.pdf |arkivdatum=2012-03-11 }}</ref> Även i asteroidbältet delar man dock upp vissa grupper av kroppar efter deras banelement. Ett typexempel på en sådan grupp är [[Hilda-asteroid]]erna som befinner sig i en 2:3 [[banresonans]] med Jupiter. Det betyder att de gör tre varv runt solen på samma tid som Jupiter gör två. Det finns flera sådana grupper. Medan Hilda-gruppen har stabila omloppsbanor som en konsekvens av banresonansen så störs till exempel [[Griqua-asteroid]]erna så att de riskerar att kastas ur sina omloppsbanor.<ref>{{tidskriftsref|url=http://www.ingentaconnect.com/content/bsc/mnr/2008/00000390/00000002/art00021|rubrik=Asteroid families in the first-order resonances with Jupiter|författare=Brož, M.; Vokrouhlický, D.|tidskrift= Monthly Notices of the Royal Astronomical Society|år=2008|volym=390 |nummer=2 |sid=715–732}}</ref><ref>{{tidskriftsref|url=http://adsabs.harvard.edu/abs/1994AJ....107.1890F|rubrik=An examination of the relation between chaotic orbits and the Kirkwood gap at the 2:1 resonance, 1.|författare=Franklin, Fred A|tidskrift=The Astronomical Journal|volym=107 |nummer=5 |sid=1890–1899}}</ref> I asteroidbältet finns även de nyupptäckta [[asteroidbältskomet]]erna som har befunnit sig på ungefär samma plats i runt 4 miljarder år men som ändå visar upp en för kometer typisk koma och svans. Det finns misstankar om att dessa kometer är ursprunget till det vatten som i dag finns på jorden.<ref>{{webbref|år=2006 |författare=Phil Berardelli |titel=Main-Belt Comets May Have Been Source Of Earths Water |utgivare=SpaceDaily |url=http://www.spacedaily.com/reports/Main_Belt_Comets_May_Have_Been_Source_Of_Earths_Water.html |hämtdatum=6 maj 2009}}</ref>

De [[trojansk asteroid|trojanska asteroiderna]] befinner sig i planeternas [[lagrangepunkt]]er, 60° före och efter planeterna i samma omloppsbana. De första trojanerna hittade man i Jupiters omloppsbana men man har även hittat fyra trojanska asteroider i två av Mars lagrangepunkter<ref>{{webbref|url=http://www.cfa.harvard.edu/iau/lists/MarsTrojans.html|titel=List Of Martian Trojans|hämtdatum=6 maj 2009}}</ref> och sex stycken i en av Neptunus.<ref>{{webbref|url=http://www.cfa.harvard.edu/iau/lists/NeptuneTrojans.html|titel=List Of Neptune Trojans|hämtdatum=6 maj 2009}}</ref> Man beräknar att Neptunus kanske har tusentals trojanska asteroider som ännu inte är upptäckta. Teoretiskt kan det finnas trojanska asteroider till alla planeter, men man beräknar att en trojansk asteroid till Uranus och Saturnus inte skulle kunna upprätthålla en stabil omloppsbana över längre tidsperioder.<ref>{{webbref|url=http://www.dtm.ciw.edu/sheppard/pub/Sheppard06NepTroj.pdf |titel=A Thick Cloud of Neptune Trojans and Their Color |verk=Science |författare=Scott S. Sheppard and Chadwick A. Trujillo |sid=Vol 313, p 511-514 |år=28 july 2006 |hämtdatum=6 maj 2009 |arkivurl=https://web.archive.org/web/20080511181918/http://www.dtm.ciw.edu/sheppard/pub/Sheppard06NepTroj.pdf |arkivdatum=11 maj 2008 }}</ref>

== Det yttre solsystemet ==
Den yttre regionen i solsystemet är hemvist för gasjättarna och deras satelliter som ibland är lika stora som de mindre planeterna. Många kortperiodiska kometer och [[Centaur (asteroider)|centaurerna]] har sina omloppsbanor här. De fasta objekten här består ofta av en större andel flyktigt material (såsom vatten, ammoniak, metan) än vad de steniga medlemmarna i det inre av solsystemet gör.

=== De yttre planeterna ===
{{Huvudartikel|Gasjättar}}
[[Fil:Gas giants in the solar system.jpg|miniatyr|Uppifrån: [[Neptunus]], [[Uranus]], [[Saturnus]] och [[Jupiter]] (ej i skala)]]

De fyra yttre planeterna, eller jätteplaneterna, utgör 99 procent av all den massa som finns i omloppsbana runt solen. Jupiter och Saturnus består till största delen av väte och helium medan Uranus och Neptunus har större andel is. Det har föreslagits att de två sistnämnda tillhör en egen kategori, "isjättar", men detta är en ännu inte allmänt accepterad definition.<ref>{{webbref|titel=Formation of Giant Planets |författare=Jack J. Lissauer, David J. Stevenson |utgivare=NASA Ames Research Center; California Institute of Technology |år=2006 |url=http://www.gps.caltech.edu/uploads/File/People/djs/lissauer&stevenson(PPV).pdf |format=PDF |hämtdatum=12 maj 2009 |arkivurl=https://web.archive.org/web/20090326060004/http://www.gps.caltech.edu/uploads/File/People/djs/lissauer%26stevenson%28PPV%29.pdf |arkivdatum=26 mars 2009 }}</ref> Alla fyra har [[Planetarisk ring|ringar]], men det är bara Saturnus ringar som är lätta att observera från jorden.

==== Jupiter ====
{{Huvudartikel|Jupiter}}
: [[Jupiter]] (5,2&nbsp;AU) har, med sina 318 jordmassor, 2,5 gånger så mycket massa som alla de andra planeterna sammantaget. Jupiter består huvudsakligen av [[väte]] och helium. Jupiters höga inre värme skapar ett antal halv-permanenta inslag i dess turbulenta atmosfär som till exempel den [[Stora röda fläcken]]. Jupiter har [[Jupiters naturliga satelliter|sjuttionio kända månar]]. De fyra största, [[Ganymedes (måne)|Ganymedes]], [[Callisto]], [[Io (måne)|Io]], och [[Europa (måne)|Europa]], visar en stor likhet med stenplaneterna, till exempel vulkanism och en varm kärna.<ref>{{webbref|titel=Geology of the Icy Galilean Satellites: A Framework for Compositional Studies |författare=Pappalardo, R T |utgivare=Brown University |år=1999 |url=http://www.agu.org/cgi-bin/SFgate/SFgate?&listenv=table&multiple=1&range=1&directget=1&application=fm99&database=%2Fdata%2Fepubs%2Fwais%2Findexes%2Ffm99%2Ffm99&maxhits=200&=%22P11C-10%22 |hämtdatum=2006-01-16 |arkivurl=https://web.archive.org/web/20070930165551/http://www.agu.org/cgi-bin/SFgate/SFgate?&listenv=table&multiple=1&range=1&directget=1&application=fm99&database=%2Fdata%2Fepubs%2Fwais%2Findexes%2Ffm99%2Ffm99&maxhits=200&=%22P11C-10%22 |arkivdatum=2007-09-30 }}</ref> Ganymedes, den största av solsystemets månar, är större än Merkurius. Jupiter har mörka ringar som är väldigt tunna.

==== Saturnus ====
{{Huvudartikel|Saturnus}}
: [[Saturnus]] (9,5&nbsp;AU) karakteriseras av sitt utbredda [[Saturnus ringar|ringsystem]] men har ett flertal likheter med Jupiter såsom dess sammansättning i atmosfären och dess [[magnetosfär]]. Även om Saturnus har 60 procent av Jupiters volym så är dess 95 jordmassor mindre än en tredjedel av Jupiters massa, vilket gör Saturnus till den planet i solsystemet med lägst densitet. Saturnus har [[Saturnus naturliga satelliter|sextiotvå kända månar]]. Två av månarna: [[Titan (måne)|Titan]] och [[Enceladus]] visar tecken på geologisk aktivitet, även om de till största delen [[Isvulkan|består av is]].<ref>{{webbref |titel=Cryovolcanism on the icy satellites |författare=J. S. Kargel |utgivare=U.S. Geological Survey |år=1994 |url=https://link.springer.com/article/10.1007/BF00613296 |hämtdatum=2006-01-16 }}</ref> Titan är större än Merkurius och är den enda månen i solsystemet med en betydande atmosfär.

==== Uranus ====
{{Huvudartikel|Uranus}}
: [[Uranus]] (19,6&nbsp;AU) är med sina 14 jordmassor den lättaste av de yttre planeterna. Olikt de andra gasjättarna så kretsar den runt solen liggande på sidan då dess [[axellutning]] är över 90 grader mot [[ekliptikan]]. Den har en mycket kallare kärna än övriga gasjättar och ger ifrån sig mycket lite värmestrålning.<ref>{{webbref |titel=10 Mysteries of the Solar System |författare=Hawksett, David; Longstaff, Alan; Cooper, Keith; Clark, Stuart |verk=Astronomy Now |år=2005 |url=http://adsabs.harvard.edu/abs/2005AsNow..19h..65H |hämtdatum=24 maj 2009}}</ref> Uranus har [[Uranus naturliga satelliter|27 kända månar]] varav [[Titania]], [[Oberon (måne)|Oberon]], [[Umbriel]], [[Ariel (måne)|Ariel]] och [[Miranda (måne)|Miranda]] är de största.

==== Neptunus ====
{{Huvudartikel|Neptunus}}
: [[Neptunus]] (30&nbsp;AU) är något mindre än Uranus men som – trots det – väger mer med sina 17 jordmassor och har därför markant högre [[densitet]]. Den ger också ifrån sig mer strålning från sitt inre, dock inte lika mycket som Saturnus och Jupiter.<ref>{{webbref |titel=Post Voyager comparisons of the interiors of Uranus and Neptune |författare=Podolak, M.; Reynolds, R. T.; Young, R. |utgivare=NASA, Ames Research Center |år=1990 |url=http://adsabs.harvard.edu/abs/1990GeoRL..17.1737P |hämtdatum=2006-01-16}}</ref> Neptunus har [[Neptunus naturliga satelliter|tretton kända månar]]. Den största, [[Triton (måne)|Triton]], är geologiskt aktiv med [[gejser|gejsrar]] med [[kväve|flytande kväve]].<ref>{{webbref|titel=The Plausibility of Boiling Geysers on Triton |författare=Duxbury, N.S., Brown, R.H. |utgivare=Beacon eSpace |år=1995 |url=http://trs-new.jpl.nasa.gov/dspace/handle/2014/28034?mode=full |hämtdatum=13 maj 2009 |arkivurl=https://web.archive.org/web/20090426005806/http://trs-new.jpl.nasa.gov/dspace/handle/2014/28034?mode=full |arkivdatum=26 april 2009 }}</ref> Triton är den enda större månen med en [[retrograd rörelse]]. Neptunus åtföljs av ett antal [[småplanet]]er i samma omloppsbana, så kallade [[trojanska asteroider]], i 1:1-[[banresonans]] med planeten.

=== Kometer ===
[[Fil:Comet c1995o1.jpg|miniatyr|Kometen [[Hale–Bopp]]]]
{{Huvudartikel|Komet}}

Kometer är mindre kroppar i solsystemet, vanligtvis bara några kilometer i diameter. De består till stor del av flyktig is. De har ofta kraftigt excentriska omloppsbanor med ett perihelium bland de inre planeterna och ett aphelium utanför Pluto. När kometen når det inre av solsystemet så gör närheten till solen att den isiga ytan [[sublimering|sublimeras]] och [[jonisering|joniseras]] vilket ger upphov till en [[koma (astronomi)|koma]] och en lång svans som ofta är synlig för blotta ögat.

Kortperiodiska kometer som har omloppstider på mindre än 200 år tros ha sitt ursprung i Kuiperbältet. Långperiodiska kometer som har omloppstider på tusentals år, till exempel [[Hale–Bopp]], tros ha sitt ursprung i Oorts kometmoln. Många grupper av kometer såsom [[Kreutz-gruppen]] har bildats genom att ett större objekt har brutits sönder.<ref>{{tidskriftsref |författare=Sekanina, Zdenek |år=2001 |rubrik=Kreutz sungrazers: the ultimate case of cometary fragmentation and disintegration? |tidskrift=Publications of the Astronomical Institute of the Academy of Sciences of the Czech Republic |volym=89 |sid=78–93}}</ref> Vissa kometer med [[hyperbol]]isk, icke-periodisk, omloppsbana kan ha sitt ursprung utanför solsystemet, men det är svårt att bestämma deras exakta omloppsbana.<ref name="hyperbolic">{{webbref |författare=M. Królikowska |år=2001 |titel=A study of the original orbits of ''hyperbolic'' comets |verk=Astronomy & Astrophysics |sid='''376''' (1) 316–324 |doi=10.1051/0004-6361:20010945 |url=http://www.aanda.org/index.php?option=com_base_ora&url=articles/aa/full/2001/34/aa1250/aa1250.right.html&access=standard&Itemid=81 |hämtdatum=6 maj 2009}}</ref> Äldre kometer som har förlorat det mesta av sitt flyktiga material, på grund av att solen värmt upp dem, blir ofta kategoriserade som asteroider.<ref>{{webbref |url=http://adsabs.harvard.edu/full/1992CeMDA..54....1W |titel=The activities of comets related to their aging and origin |författare=Fred L. Whipple |hämtdatum=6 maj 2009 |år=1992-04 }}</ref>

==== Centaurer ====
{{Huvudartikel|Centaur (asteroider)}}
[[Centaur (asteroider)|Centaurerna]] är isiga, kometliknande kroppar med en medelavstånd som är större än Jupiters (5,5&nbsp; AU) och mindre än Neptunus (30&nbsp;AU). Den största kända centauren, [[10199 Chariklo]], har en diameter på omkring 250&nbsp;km.<ref name=spitzer>{{webbref |titel=Physical Properties of Kuiper Belt and Centaur Objects: Constraints from Spitzer Space Telescope |författare=John Stansberry, Will Grundy, Mike Brown, Dale Cruikshank, John Spencer, David Trilling, Jean-Luc Margot |url=http://arxiv.org/abs/astro-ph/0702538v2 |år=2007 |hämtdatum=5 maj 2009}}</ref> Den första centauren som upptäcktes, [[2060 Chiron]], har även klassificerats som en komet (95P/Chiron) eftersom den visar upp en [[koma (astronomi)|koma]] på samma sätt som kometer gör då de närmar sig solen.<ref>{{webbref|år=1995 |författare=Patrick Vanouplines |titel=Chiron biography |utgivare=Vrije Universitiet Brussel |url=http://www.vub.ac.be/STER/www.astro/chibio.htm |hämtdatum=5 maj 2009 |arkivurl=https://web.archive.org/web/20090502122306/http://www.vub.ac.be/STER/www.astro/chibio.htm |arkivdatum=2 maj 2009 }}</ref> Deras omloppsbanor tar dem ofta nära de stora planeterna vilket på längre sikt gör att deras omloppsbanor blir instabila och de faller in närmare solen eller kastas ut ur solsystemet.<ref name="Horner">{{webbref |titel=Simulations of the Population of Centaurs I: The Bulk Statistics |författare=J. Horner |författare2=N.W. Evans och M.E. Bailey |format=PDF |verk=Astrophysics |url=http://arxiv.org/abs/astro-ph?papernum=0407400 |år=2004}}</ref>

==== Damokloider ====
{{Huvudartikel|Damokloid}}
[[Damokloid]]er är en kategori av asteroider som har omloppsbanor som liknar de som [[Halleys komet]] eller andra långperiodiska kometer har. Deras omloppsbanor [[banlutning|lutar]] kraftigt eller är retrograda och är kraftigt [[excentricitet|excentriska]]. De betraktas därför oftast som gamla kometer där allt flyktigt material som ger en koma och svans har dunstat bort. Damokloider är några av de mörkast objekten i solsystemet.<ref>{{webbref|url=http://www.ifa.hawaii.edu/faculty/jewitt/damocloid.html |titel=The DAMOCLOIDS |författare=David Jewitt |hämtdatum=6 maj 2009 |arkivurl=https://web.archive.org/web/20041009213528/http://www.ifa.hawaii.edu/faculty/jewitt/damocloid.html |arkivdatum= 9 oktober 2004 }}</ref> [[5335 Damocles]] var den först upptäckta damokloiden.

== Bortom Neptunus ==
Området bortom Neptunus, det så kallade "[[Transneptunskt objekt|transneptunska området]]", är fortfarande i praktiken outforskat. Det verkar mestadels bestå av småplaneter som är sammansatta av sten och is. Det största kända objektet har en diameter som är en femtedel av jordens och en massa som är mindre än månens. Området kallas ibland för det "yttre solsystemet", medan andra med samma benämning menar området utanför asteroidbältet.

[[Fil:Outersolarsystem objpos-sv.png|mini|En plot över de kända kuiperbältsobjekten och de yttre planeterna]]

=== Kuiperbältet ===
{{Huvudartikel|Kuiperbältet}}
Kupierbältet, områdets första del, består av en ring av fragment liknande asteroidbältet. En skillnad är dock att objekten här till stor del består av is. Det sträcker sig från 30 till 50&nbsp;AU från solen. De flesta objekten är små, men flera såsom [[50000 Quaoar|Quaoar]], [[20000 Varuna|Varuna]], och [[90482 Orcus|Orcus]] är stora nog att kunna klassificeras som dvärgplaneter. Det tros finnas över 100&nbsp;000 objekt som är större än 50&nbsp;km, men de har sammantaget inte en massa som överstiger en tiondel av jordens.<ref name="Delsanti-Beyond_The_Planets">{{webbref|år=2006 |författare=Audrey Delsanti and David Jewitt |titel=The Solar System Beyond The Planets |utgivare=Institute for Astronomy, University of Hawaii |url=http://www.ifa.hawaii.edu/faculty/jewitt/papers/2006/DJ06.pdf |format=PDF |hämtdatum=6 maj 2009 |arkivurl=https://web.archive.org/web/20060525051103/http://www.ifa.hawaii.edu/faculty/jewitt/papers/2006/DJ06.pdf |arkivdatum=25 maj 2006 }}</ref> Många objekt har en eller flera månar.

Ofta delas objekten i Kuiperbältet in i två delar: [[Cubewano]]s och [[Banresonanta objekt i Kuiperbältet|Banresonanta objekt]].

==== Banresonanta objekt ====
I Kuiperbältet kännetecknas de banresonanta objekten av sin gravitationella koppling till Neptunus. Ett objekt i 3:2-[[banresonans]] gör två varv runt solen samtidigt som Neptunus gör tre. Flera av dessa objekt korsar Neptunus omloppsbana, men störs aldrig av den stora planeten eftersom de alltid befinner i perihelium när Neptunus är långt borta. Ett typiskt exempel är [[Pluto]].

==== Cubewanos ====
Cubewanos har fått sitt namn efter det första upptäckta objektet [[15760 Albion]] (1992 QB1). (''que-bee-one på engelska'') Denna grupp brukar ibland även kallas de klassiska kuiperbältsobjekten. De befinner sig mellan 39,5-48&nbsp;AU från solen och är inte i någon banresonans med Neptunus. Oftast har deras omloppsbanor låg excentricitet och banlutning. Det finns dock objekt med kraftigare banlutning.<ref name="Delsanti-Beyond_The_Planets"/><ref>{{webbref |url=http://sait.oat.ts.astro.it/MSAIS/3/PDF/20.pdf |format=PDF |titel=Beyond Neptune, the new frontier of the Solar System |författare=E. Dotto, M.A. Barucci, and M. Fulchignoni |hämtdatum=6 maj 2009 |datum=2006-08-24 |arkivurl=https://web.archive.org/web/20140825122005/http://sait.oat.ts.astro.it/MSAIS/3/PDF/20.pdf |arkivdatum=2014-08-25 }}</ref> Ett typiskt objekt är dvärgplaneten [[Makemake (dvärgplanet)|Makemake]].

==== Pluto och Charon ====
{{Huvudartikel|Pluto}}
[[Pluto]] (39&nbsp;AU medel), är en dvärgplanet i Kuiperbältet. När den upptäcktes 1930 betraktades den som den nionde planeten, vilket man fortsatte göra ända fram till 2006 när man beslutade om en ny definition av planetbegreppet, bland annat beroende på upptäckten av [[Eris (dvärgplanet)|Eris]], en dvärgplanet i Kuiperbältet som verkade vara större än Pluto, vilket ledde till en vetenskaplig debatt som reviderade definitionen av en planet.<ref name="New Planet"/> Plutos omloppsbana är något excentrisk och lutar 17° mot ekliptikan. Vid perihelium befinner sig Pluto innanför Neptunus omloppsbana.
[[Fil:Pluto system 2006.jpg|miniatyr|[[Pluto]] och dess tre största månar]]

Pluto har fem kända [[Plutos naturliga satelliter|månar]]: [[Charon (måne)|Charon]], [[Nix (måne)|Nix]], [[Hydra (måne)|Hydra]], [[Kerberos (måne)|Kerberos]] och [[Styx (måne)|Styx]]. Charon är så stor relativt Pluto att systemets [[masscentrum]] befinner sig vid en position mellan kropparna. Detta gör att de kan betraktas som ett [[Dubbelasteroid|binärt system]]. De sex olika kropparna roterar egentligen runt sitt gemensamma masscentrum mellan objekten i stället för runt Pluto. Pluto och dess månar befinner sig i 3:2 banresonans med Neptunus och har gett namn åt gruppen [[plutino]]s som alla befinner sig i samma typ av omloppsbana.<ref name="Fajans_et_al_2001">{{webbref |författare=J. Fajans |författare2=L. Frièdland |månad=October |år=2001 |titel=Autoresonant (nonstationary) excitation of pendulums, Plutinos, plasmas, and other nonlinear oscillators |verk=American Journal of Physics |sid=Vol 69, 10, p 1096–1102 |doi=10.1119/1.1389278 |url=http://scitation.aip.org/journals/doc/AJPIAS-ft/vol_69/iss_10/1096_1.html |hämtdatum=2006-12-26}}</ref>

==== Haumea ====
{{Huvudartikel|Haumea (dvärgplanet)}}
:[[Haumea (dvärgplanet)|Haumea]] (43,34&nbsp;AU medel) är i en 12:7-banresonans med Neptunus. Den har två kända månar och har en mer utsträckt [[ellipsoid]] form i jämförelse med andra dvärgplaneter. Den upptäcktes 2004 och fick sitt namn i samband med att den klassificerades som dvärgplanet 2008.<ref name=name/>

==== Makemake ====
{{Huvudartikel|Makemake (dvärgplanet)}}
:[[Makemake (dvärgplanet)|Makemake]] (45,79&nbsp;AU medel) är det största kända objektet i det klassiska kuiperbältet. Den är den näst ljusaste objektet i Kuiperbältet efter Pluto. Den fick sitt namn och sin status som dvärgplanet bekräftad 2008.<ref name=name/>

=== Scattered disc ===
{{Huvudartikel|Scattered disc}}
Scattered disc (''Spridd skiva'') överlappar Kuiperbältet men sträcker sig mycket längre utåt. Detta område tros vara ursprunget till de kortperiodiska kometerna. Objekten man finner här, benämnda ''Scattered disc objects'' (SDO), tros ha placerats i sina udda omloppsbanor i samband med att Uranus och Neptunus började vandra utåt i solsystemet vid den tid då solsystemet formades. Deras perihelium finns i det inre av Kuiperbältet och deras aphelium finns ibland så långt ut som 150&nbsp;AU från solen. Excentriciteten hos objekten är ofta hög och banlutningen ibland vinkelrät mot ekliptikan. Vissa astronomer betraktar centaurer och objekt i scattered disc som en del av samma grupp på varsin sida om Neptunus.<ref>{{webbref |url=http://cfa-www.harvard.edu/iau/lists/Centaurs.html |titel=List Of Centaurs and Scattered-Disk Objects |utgivare=IAU: Minor Planet Center |hämtdatum=6 maj 2009}}</ref> 
[[Fil:Eris and dysnomia2.jpg|mini|[[Eris (dvärgplanet)|Eris]] och dess måne [[Dysnomia (måne)|Dysnomia]]]]

==== Eris ====
{{Huvudartikel|Eris (dvärgplanet)}}
:[[Eris (dvärgplanet)|Eris]] (68&nbsp;AU medel) är den största kända SDO:n. Den orsakade debatt om vad som kännetecknar en planet när det visade sig att den åtminstone är 5 procent större än Pluto, med en uppskattad diameter på 2&nbsp;400&nbsp;km. Den är den största av de kända dvärgplaneterna.<ref name="New Planet">{{webbref |år=2006 |författare=Mike Brown |titel=The discovery of Eris, the largest known dwarf planet |utgivare=CalTech |url=http://www.gps.caltech.edu/~mbrown/planetlila/ |hämtdatum=25 april 2024}}</ref> Likt Pluto är dess omloppsbana kraftigt excentrisk med ett perihelium på 38,2&nbsp;AU och ett aphelium på 97,6&nbsp;AU och har kraftig banlutning.<ref>{{JPL|136199|Eris}} Läst 6 maj 2009</ref> Den har en måne, [[Dysnomia (måne)|Dysnomia]].

=== Extended Scattered disc ===
{{Huvudartikel|E-SDO}}
Utanför scattered disc finns det ytterligare en grupp av objekt, Extended scattered disc ([[E-SDO]]), som har ett perihelium från 40&nbsp;AU och utåt. Dessa antas inte ha kunnat få sina omloppsbanor som en konsekvens av Neptunus utåtvandring vid solsystemets bildande. I stället finns det teorier om att dessa har placerats här i samband med att någon [[stjärna]] har passerat genom solsystemets utkanter.<ref>{{webbref|författare=Alessandro Morbidelli och Harold F. Levison|url=http://www.iop.org/EJ/abstract/1538-3881/128/5/2564/|titel=Scenarios for the Origin of the Orbits of the Trans-Neptunian Objects 2000 CR105 and 2003 VB12 (Sedna)|verk=The Astronomical Journal|sid='''128''' (5): 2564–2576}}</ref>

==== Sedna ====
{{Huvudartikel|90377 Sedna}}
:[[90377 Sedna|Sedna]] (525.86 AU medel) är ett stort rödaktigt Plutolikt objekt med en enorm utsträckt omloppsbana som sträcker sig från 76&nbsp;AU till 930&nbsp;AU från solen. Omloppstiden är 11&nbsp;200 år.<ref>{{JPL|90377|Sedna}} Läst 7 maj 2009</ref> Sedna är ett av de främsta exemplen på en ny typ av objekt som befinner sig i mycket annorlunda omloppsbanor. [[Michael E. Brown]] som upptäckte planeten 2003 menar att den är ett bevis för att det finns ett inre [[Oorts kometmoln]] på samma sätt som man länge antagit att det finns ett yttre 100&nbsp;000&nbsp;AU bort.<ref name=Mikebrown>{{webbref |titel=Sedna |författare=Mike Brown |url=http://www.gps.caltech.edu/~mbrown/sedna/ |utgivare=CalTech |hämtdatum=7 maj 2009}}</ref> [[David C. Jewitt]] menar dock att planeten är för stor för att ha kunnat skapas så långt ut. I stället tror han att Sedna skapats längre in i solsystemet och mycket tidigt slungats ut i en avlägsen omloppsbana. Den låga banlutningen (12°) stärker detta antagande.<ref>{{webbref|år=2004 |författare=David Jewitt |titel=Sedna – 2003 VB12 |utgivare=University of Hawaii |url=http://www.ifa.hawaii.edu/~jewitt/kb/sedna.html |hämtdatum=7 maj 2009 |arkivurl=https://web.archive.org/web/20040624224040/http://www.ifa.hawaii.edu/~jewitt/kb/sedna.html |arkivdatum=24 juni 2004 }}</ref> Någon förklaring till den rödaktiga färgen, som är i klass med Mars, har man inte i dag.<ref name=Mikebrown/> Sedna är tillräckligt stor för att kunna klassificeras som dvärgplanet, men man vet för lite om dess form. I området finns också [[sednoid]]en [[2012 VP113]].<ref>{{webbref|url=http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=5820604|titel=Himlakropp på gränsen|utgivare=Sveriges radio|datum=27 mars 2014|hämtdatum=2 september 2015}}</ref>

== De yttersta delarna ==
[[Fil:Voyager 1 entering heliosheath region sv.jpg|mini|[[Voyagerprogrammet|Voyager 1 och 2]] på väg genom [[helioskiktet]].]]
Var solsystemet slutar och den interstellära rymden börjar är vagt definierat, detta eftersom de yttre gränserna bildas av två olika företeelser, nämligen [[solvind]]en och solens [[gravitation]]. Den yttre gränsen för solvindens påverkan på omgivningen ligger ungefär fyra gånger längre ut än Plutos avstånd till solen. Denna ''[[heliopaus]]'' anses vara gränsen där det [[interstellära mediet]] börjar.<ref name="Voyager" /> Samtidigt anses solens [[Hillsfär]], det område där solens gravitation dominerar över andra massor, fortsätta närmare 1&nbsp;000 gånger längre ut.

=== Heliopausen ===
Heliosfären är uppdelad i två separata regioner. Solvinden färdas med cirka 400&nbsp;km/s fram till att den kolliderar med plasmaflöden i det [[interstellära mediet]]. Kollisionerna sker vid [[terminationschocken]] vilken är belägen ungefär 80-100&nbsp;[[Astronomisk enhet|AU]] från solen motvinds och cirka 200&nbsp;AU medvinds.<ref name=fahr /> Här saktas solvinden ner dramatiskt, kondenseras och blir mer turbulent.<ref name=fahr>{{Tidskriftsref|datum = 2000|författare = Fahr, H. J.; Kausch, T.; Scherer, H.|rubrik = A 5-fluid hydrodynamic approach to model the Solar System-interstellar medium interaction|tidskrift = Astronomy & Astrophysics|volym = 357|sidor=268–282 |url = http://aa.springer.de/papers/0357001/2300268.pdf|format = PDF|bibcode = 2000A&A...357..268F|hämtdatum = 2009-07-25|arkivurl = https://web.archive.org/web/20170808135422/http://aa.springer.de/papers/0357001/2300268.pdf|arkivdatum = 2017-08-08}}</ref> Den bildar en stor oval form kallad [[helioskiktet]] som ser ut och uppför sig ungefär som en kometsvans och sträcker sig ut ungefär 40&nbsp;AU motvinds men flera gånger detta i den motsatta riktningen. De båda rymdsonderna ''[[Voyager 1]]'' och ''[[Voyager 2]]'' har nu passerat terminationschocken och är på väg in i helioskiktet, ungefär 94 respektive 84&nbsp;AU från solen.<ref>{{Tidskriftsref | doi=10.1126/science.1117684 |år=2005 September| författare=Stone, E. C.; Cummings, A. C.; McDonald, F. B.; Heikkila, B. C.; Lal, N.; Webber, W. R. | rubrik=Voyager 1 explores the termination shock region and the heliosheath beyond | volym=309 | nummer=5743 | sid=2017–2020 | pmid=16179468 | tidskrift=Science (New York, N.Y.)}}</ref><ref>{{Tidskriftsref | doi=10.1038/nature07022 |år=2008 | månad=Juli| författare=Stone, E. C.; Cummings, A. C.; McDonald, F. B.; Heikkila, B. C.; Lal, N.; Webber, W. R. |rubrik=An asymmetric solar wind termination shock | volym=454 | nummer=7200 | sid=71–4 | pmid=18596802 | tidskrift=Nature}}</ref> Den yttre gränsen av heliosfären, [[heliopausen]], är den punkt där solvinden till sist helt avtar och där den interstellära rymden börjar.<ref name="Voyager">{{webbref |url=http://www.nasa.gov/vision/universe/solarsystem/voyager_agu.html |titel=Voyager Enters Solar System's Final Frontier |utgivare=NASA |hämtdatum=2007-04-02 |arkivurl=https://web.archive.org/web/20200516082547/https://www.nasa.gov/vision/universe/solarsystem/voyager_agu.html |arkivdatum=2020-05-16 }}</ref>

Bortom heliopausen, ungefär 230&nbsp;AU från solen, finns [[Bogchock#Chocker i rymden|bogchocken]], vilket är ett sorts "plasmakölvatten" som lämnas av solen när den rör sig genom [[Vintergatan]], inte helt olikt en båt som rör sig genom vattnet. Inga rymdfarkoster har ännu passerat bortom heliopausen så det finns inga direkta mätningar därifrån. [[NASA]]:s [[Voyagerprogrammet|Voyagersonder]] förväntas passera heliopausen någon gång det kommande årtiondet och sända tillbaka värdefulla data om strålningsnivåer och solvinden till jorden.<ref>{{webbref |år=2007 |titel=Voyager: Interstellar Mission |utgivare=NASA Jet Propulsion Laboratory | url=http://voyager.jpl.nasa.gov/mission/interstellar.html |hämtdatum=2008-05-08}}</ref> Hur väl heliosfären skyddar solsystemet från kosmisk strålning är så här långt en obesvarad fråga.

=== Oorts kometmoln ===
[[Fil:Kuiper oort sv.jpg|mini|stående=1.25|Illustration över Kuiperbältet och det hypotetiska Oorts kometmoln.]]
{{Huvudartikel|Oorts kometmoln}}
Oorts kometmoln är en stor hypotetisk massa längst ut i solsystemet som tros kunna bestå av upp till en biljon (10<sup>12</sup>) isiga objekt och anses vara källan till alla långperiodiska kometer. Det ska vara beläget ungefär 50&nbsp;000 AU från solen (ungefär 1&nbsp;[[ljusår]]), möjligen så långt ut som 100&nbsp;000&nbsp;AU (1,9 ljusår). Oorts kometmoln anses bestå av objekt som kastades ut från det inre solsystemet av gravitationell påverkan från de yttre planeterna. Objekten i molnet rör sig mycket långsamt och kan störas ([[perturbation (astronomi)|perturberas]]) av sällsynta händelser som kollisioner mellan objekten, gravitationell påverkan från passerande stjärnor eller från hela galaxen, så kallade [[galaktiska tidvatteneffekter]].<ref>{{webbref |år=2001 |författare=Stern SA, Weissman PR. |titel=Rapid collisional evolution of comets during the formation of the Oort cloud. |utgivare=Space Studies Department, Southwest Research Institute, Boulder, Colorado| url=http://www.ncbi.nlm.nih.gov/entrez/query.fcgi?cmd=Retrieve&db=PubMed&list_uids=11214311&dopt=Citation |hämtdatum=2006-11-19}}</ref><ref>{{webbref |år=2006 |författare=Bill Arnett |titel=The Kuiper Belt and the Oort Cloud |utgivare=nineplanets.org |url=http://www.nineplanets.org/kboc.html |hämtdatum=2006-06-23}}</ref> Sådana händelser kan orsaka att ett större antal kometer samtidigt börjar röra sig in mot de centrala delarna av solsystemet.

=== Gränser ===
{{se även|Vulkanasteroid|Planeter bortom Neptunus|Nemesis (hypotetisk stjärna)}}
Mycket av solsystemet är fortfarande inte kartlagt och vad som finns i vissa regioner är i stort sett okänt. Solens gravitationella fält har uppskattats dominera omgivningen ut till omkring 2 [[ljusår]] (125&nbsp;000&nbsp;[[Astronomisk enhet|AU]]). Lägre uppskattningar för radien av Oorts kometmoln pekar på att denna inte ligger längre ut än 50&nbsp;000&nbsp;AU.<ref>{{Bokref|titel=The Solar System: Third edition |författare=T. Encrenaz, JP. Bibring, M. Blanc, MA. Barucci, F. Roques, PH. Zarka |utgivare=Springer |år=2004 |sid=1}}</ref> Trots upptäckter som Sedna är regionen mellan Kuiperbältet och Oorts kometmoln, ett område på flera tiotusental AU i radie, i praktiken nästan helt okänt. Det pågår också studier av regionen mellan Merkurius och solen som även den misstänks kunna innehålla okända kroppar, där kan det dock bara vara fråga om mindre objekt.<ref>{{webbref |år=2004 |författare=Durda D.D.; Stern S.A.; Colwell W.B.; Parker J.W.; Levison H.F.; Hassler D.M. |titel=A New Observational Search for Vulcanoids in SOHO/LASCO Coronagraph Images |url=http://www.ingentaconnect.com/search/expand?pub=infobike://ap/is/2000/00000148/00000001/art06520&unc=ml |hämtdatum=2006-07-23}}</ref>

== Solsystemet i galaxen ==
[[Fil:Milky Way Spiral Arm sv.svg|vänster|mini|Solsystemets position i [[galax]]en.]]

Solsystemet befinner sig i [[galax]]en [[Vintergatan]], en [[stavspiralgalax]] som med en diameter på ungefär 100&nbsp;000 [[ljusår]] innehåller cirka 200 miljarder stjärnor.<ref>{{webbref |titel=Magnetic fields in cosmology |författare=A.D. Dolgov |år=2003 |url=http://arxiv.org/abs/astro-ph/0306443 |hämtdatum=2006-07-23}}</ref> Vår sol befinner sig i en av vintergatans yttre spiralarmar som kallas för [[Orionarmen]] eller ''lokala armen''.<ref>{{webbref|titel=Three Dimensional Structure of the Milky Way Disk |författare=R. Drimmel, D. N. Spergel |år=2001 |url=http://arxiv.org/abs/astro-ph/0101259 |hämtdatum=2006-07-23}}</ref> Vi befinner oss mellan 25&nbsp;000 och 28&nbsp;000 ljusår från [[Galaktiskt centrum|galaxens centrum]] och rör oss med en hastighet av ungefär 220 [[meter per sekund|kilometer per sekund]], vilket innebär att det tar 225-250 miljoner år för ett varv runt galaxen. Denna rotationstid kallas för solsystemets [[Galaktiskt år|galaktiska år]].<ref>{{webbref|titel=Period of the Sun's Orbit around the Galaxy (Cosmic Year |förnamn=Stacy |efternamn=Leong |url=http://hypertextbook.com/facts/2002/StacyLeong.shtml |år=2002 |utgivare=The Physics Factbook |hämtdatum=2007-04-02}}</ref> [[Solapex]], riktningen av solens rörelse genom den interstellära rymden, är ungefär mot stjärnbilden [[Herkules (stjärnbild)|Herkules]] och stjärnan [[Vega (stjärna)|Vega]]s nuvarande position.<ref>{{webbref|år=2003 |författare=C. Barbieri |titel=Elementi di Astronomia e Astrofisica per il Corso di Ingegneria Aerospaziale V settimana |verk=IdealStars.com |url=http://dipastro.pd.astro.it/planets/barbieri/Lezioni-AstroAstrofIng04_05-Prima-Settimana.ppt |hämtdatum==2007-02-12 |arkivurl=https://web.archive.org/web/20050514103931/http://dipastro.pd.astro.it/planets/barbieri/Lezioni-AstroAstrofIng04_05-Prima-Settimana.ppt |arkivdatum=2005-05-14 }}</ref>

Solsystemets position i galaxen har mycket sannolikt haft en avgörande påverkan på [[liv]]ets utveckling på jorden. Omloppsbanan är nästan cirkulär och har ungefär samma hastighet som spiralarmarna vilket innebär att vi passerar dem endast mycket sällan. Eftersom tätheten av potentiellt farliga [[supernova|supernovor]] är betydligt större i spiralarmarna har detta givit jorden långa perioder av interstellär stabilitet för livet att utvecklas.<ref name="astrobiology">{{webbref|år=2001 |författare=Leslie Mullen |titel=Galactic Habitable Zones |utgivare=Astrobiology Magazine |url=http://www.astrobio.net/news/modules.php?op=modload&name=News&file=article&sid=139 |hämtdatum=2006-06-23}}</ref> Solsystemet befinner sig också på säkert avstånd från de kaotiska regionerna i galaxens mitt där närliggande stjärnor ständigt skulle skicka in kometer från Oorts moln mot de inre delarna av solsystemet, och i värsta fall kanske rycka planeterna från dess banor. Den intensiva strålningen i denna region skulle också kunna inverka negativt på utvecklingen av komplext liv.<ref name=astrobiology/> Till och med i solsystemets nuvarande position har man spekulerat att nyliga supernovor kan ha påverkat livet negativt under de senaste 35&nbsp;000 åren genom att slunga utkastade delar av stjärnor mot solen i form av radioaktivt stoft och större, kometliknande, kroppar.<ref>{{webbref |år=2005 |författare=|titel=Supernova Explosion May Have Caused Mammoth Extinction |utgivare=Physorg.com |url=http://www.physorg.com/news6734.html |hämtdatum=2007-02-02}}</ref>

[[Fil:Local bubble sv.jpg|mini|Illustration av den [[Lokala bubblan]].]]

=== Den närmaste omgivningen ===
Solsystemets närmaste galaktiska omgivning kallas för det [[Lokala interstellära molnet]], ett område med förhållandevis hög täthet av gaspartiklar i den annars ganska tomma regionen som benämns som [[Lokala bubblan]]. Den lokala bubblan är ett timglasformat tomrum i det [[interstellära mediet]] med en diameter på ungefär 300 ljusår. Bubblan innehåller högtemperaturplasma som antyder att den kan vara resultatet av flera sentida [[supernova|supernovor]].<ref>{{webbref|titel=Near-Earth Supernovas |utgivare=NASA |url=http://science.nasa.gov/headlines/y2003/06jan_bubble.htm |hämtdatum=2006-07-23 |arkivurl=https://web.archive.org/web/20060813160705/http://science.nasa.gov/headlines/y2003/06jan_bubble.htm |arkivdatum=2006-08-13 }}</ref>

Det finns relativt få stjärnor inom 10 ljusår (95 biljoner km) från solen. Den närmaste är trippelstjärnan [[Alfa Centauri]] som befinner sig ungefär 4,4 ljusår bort. Alfa Centauri A och B är ett tätt bundet par av sol-liknande stjärnor, medan en liten [[röd dvärg]], Alfa Centauri C, (även känd som [[Proxima Centauri]]) rör sig i bana runt de övriga två på ett avstånd av omkring 0,2 ljusår. De därefter närmaste stjärnorna är de röda dvärgarna [[Barnards stjärna]] (5,9 ljusår), [[Wolf 359]] (7,8 ljusår) och [[Lalande 21185]] (8,3 ljusår). Den största stjärnan inom 10 ljusår är [[Sirius]] (8,6 ljusår), en ljus [[huvudserien|huvudseriestjärna]] som har ungefär dubbelt så stor massa som solen. I en bana runt Sirius finns en [[vit dvärg]] kallad Sirius B. De återstående stjärnorna inom 10 ljusår är dubbelstjärnan [[Luyten 726-8]] (8,7 ljusår) och den ensamma röda dvärgstjärnan [[Ross 154]] (9,7 ljusår).<ref>{{webbref |titel=Stars within 10 light years |url=http://www.solstation.com/stars/s10ly.htm|utgivare=SolStation |hämtdatum=2007-04-02 |arkivurl=https://web.archive.org/web/20070216125505/http://www.solstation.com/stars/s10ly.htm |arkivdatum=2007-02-16 }}</ref>

Den närmaste ensamma sol-liknande stjärnan är [[Tau Ceti]], vilken ligger ungefär 11,9 ljusår bort. Den har ungefär 80 procent av solens massa men lyser med endast 60 procent av [[luminositet]]en.<ref>{{webbref |titel=Tau Ceti |url=http://www.solstation.com/stars/tau-ceti.htm |utgivare=SolStation |hämtdatum=2007-04-02 |arkivurl=https://web.archive.org/web/20070103202726/http://www.solstation.com/stars/tau-ceti.htm |arkivdatum=2007-01-03 }}</ref> Den närmaste kända [[exoplanet]]en befinner sig runt stjärnan [[Epsilon Eridani]], en stjärna något ljussvagare och rödare än solen, vilken befinner sig omkring 10,5 ljusår bort. Dess enda bekräftade planet, [[Epsilon Eridani b]], har ungefär 1,5 gånger större massa än Jupiter och rör sig ett varv runt sin moderstjärna per 6,9 år.<ref>{{webbref |titel=HUBBLE ZEROES IN ON NEAREST KNOWN EXOPLANET |utgivare=Hubblesite |år=2006 |url=http://hubblesite.org/newscenter/archive/releases/2006/32/text/ |hämtdatum=2008-01-13}}</ref>

== Uppkomst och utveckling ==
{| class="wikitable" style="float:right;"
|+ '''Solsystemets<br />vanligaste&nbsp;grundämnen'''<ref>{{Bokref |förnamn = David |efternamn = Arnett |år = 1996 |titel = Supernovae and Nucleosynthesis |upplaga = First |utgivare = Princeton University Press |utgivningsort = Princeton, New Jersey |isbn = 0-691-01147-8 |oclc = 33162440 }}</ref>
![[Isotop]]
!Antal&nbsp;per&nbsp;miljon<br />[[atomkärnor]]
|-
| [[Väte-1]] ||style="text-align:right"| 705&nbsp;700
|-
| [[Helium-4]] ||style="text-align:right"| 275&nbsp;200
|-
| [[Syre-16]] ||style="text-align:right"| 5&nbsp;920
|-
| [[Kol-12]] ||style="text-align:right"| 3&nbsp;032
|-
| [[Neon-20]] ||style="text-align:right"| 1&nbsp;548
|-
| [[Järn-56]] ||style="text-align:right"| 1&nbsp;169
|-
| [[Kväve-14]] ||style="text-align:right"| 1&nbsp;105
|-
| [[Kisel-28]] ||style="text-align:right"| 653
|-
| [[Magnesium-24]] ||style="text-align:right"| 513
|-
| [[Svavel-32]] ||style="text-align:right"| 396
|-
| [[Neon-22]] ||style="text-align:right"| 208
|-
| [[Magnesium-26]] ||style="text-align:right"| 79
|-
| [[Argon-36]] ||style="text-align:right"| 77
|-
| [[Järn-54]] ||style="text-align:right"| 72
|-
| [[Magnesium-25]] ||style="text-align:right"| 69
|-
| [[Kalcium-40]] ||style="text-align:right"| 60
|-
| [[Aluminium-27]] ||style="text-align:right"| 58
|-
| [[Nickel-58]] ||style="text-align:right"| 49
|-
| [[Kol-13]] ||style="text-align:right"| 37
|-
| [[Helium-3]] ||style="text-align:right"| 35
|-
| [[Kisel-29]] ||style="text-align:right"| 34
|-
| [[Natrium-23]] ||style="text-align:right"| 33
|-
| [[Järn-57]] ||style="text-align:right"| 28
|-
| [[Väte-2]] ||style="text-align:right"| 23
|-
| [[Kisel-30]] ||style="text-align:right"| 23
|}

{{Huvudartikel|Solsystemets uppkomst och utveckling}}
[[Fil:M42proplyds.jpg|vänster|mini|Bild tagen av [[Hubbleteleskopet]] på protoplanetära skivor i [[Orionnebulosan]], ett område som fungerar som "barnkammare" för stjärnor och sannolikt påminner om den urnebulosa som vårt solsystem bildades ur. Synfältet i bilden är endast omkring 0,14 ljusår stort.]]

Solsystemet bildades från den gravitationella kollapsen av ett jättelikt [[molekylmoln]] för ungefär 4,6 miljarder år sedan. Detta ursprungliga moln var sannolikt flera ljusår stort och gav troligen upphov till flera stjärnor.<ref name="Arizona">{{Webbref| titel = Lecture 13: The Nebular Theory of the origin of the Solar System| verk = University of Arizona| url = http://atropos.as.arizona.edu/aiz/teaching/nats102/mario/solar_system.html| hämtdatum = 2006-12-27|arkivurl=http://archive.is/2012.07.10-135114/http://atropos.as.arizona.edu/aiz/teaching/nats102/mario/solar_system.html |arkivdatum=2012-07-10}}</ref>

Den del av detta moln som skulle bli solsystemet började kollapsa och bevarande av [[rörelsemängdsmoment]] åstadkom en allt snabbare rotation. Molnets centrum, där den största delen av massan samlats blev avsevärt hetare än den omkringliggande skivan.<ref name="Arizona"/> Efterhand som den sammandragande nebulosan roterade började den plattas ut till en [[protoplanetär skiva]] med en diameter på omkring 200&nbsp;AU<ref name="Arizona"/> och en het och tät [[protostjärna]] vid dess centrum.<ref>{{tidskriftsref |författare=Greaves, Jane S. |år=2005 |rubrik=Disks Around Stars and the Growth of Planetary Systems |tidskrift=Science |volym=307 | nummer=5706 |sid=68–71 |doi=10.1126/science.1101979 |url=http://www.sciencemag.org/cgi/content/abstract/sci;307/5706/68}}</ref><ref>{{Webbref| titel = Present Understanding of the Origin of Planetary Systems| url = http://www7.nationalacademies.org/ssb/detectionch3.html| datum = 2000-04-05| hämtdatum = 2007-01-19| utgivare = National Academy of Sciences| arkivurl = https://web.archive.org/web/20090803020055/http://www7.nationalacademies.org/ssb/detectionch3.html| arkivdatum = 2009-08-03}}</ref> Vid denna tidpunkt i solens utveckling anses den ha varit en [[T Tauri-stjärna]]. Studier av sådana stjärnor visar att de ofta omges av skivor av protoplanetär materia med massor av ungefär 0,001-0,1 solmassor, med huvuddelen av nebolusans massa samlad i själva stjärnan.<ref name="Kitamara">{{cite conference |författare=M. Momose, Y. Kitamura, S. Yokogawa, R. Kawabe, M. Tamura, S. Ida |title=Investigation of the Physical Properties of Protoplanetary Disks around T Tauri Stars by a High-resolution Imaging Survey at lambda = 2 mm | booktitle=The Proceedings of the IAU 8th Asian-Pacific Regional Meeting, Volume I |år=2003 | publisher=Astronomical Society of the Pacific Conference Series | volume=289 | editor=Ikeuchi, S., Hearnshaw, J. and Hanawa, T. (eds.) | sid=85 | url=http://articles.adsabs.harvard.edu/cgi-bin/nph-iarticle_query?2003ASPC..289...85M&amp;data_type=PDF_HIGH&amp;whole_paper=YES&amp;type=PRINTER&amp;filetype=.pdf | format=PDF}}</ref> Planeterna bildades genom [[ackretion]] från denna skiva.<ref>{{Tidskriftsref | doi= 10.1086/429160 | rubrik= Chondrule-forming Shock Fronts in the Solar Nebula: A Possible Unified Scenario for Planet and Chondrite Formation |år= 2005 | författare= Boss, A. P. |tidskrift= The Astrophysical Journal | volume= 621 | sid= L137}}</ref>

Inom 50 miljoner år blev trycket och tätheten av [[väte]] i protostjärnans kärna tillräckligt stort för att [[kärnfusion]] skulle påbörjas.<ref name="Yi2001">{{Tidskriftsref |författare= Sukyoung Yi; Pierre Demarque; Yong-Cheol Kim; Young-Wook Lee; Chang H. Ree; Thibault Lejeune; Sydney Barnes |rubrik=Toward Better Age Estimates for Stellar Populations: The <math>Y^{2}</math> Isochrones for Solar Mixture |tidskrift=Astrophysical Journal Supplement | id= |år=2001 | volume=136 | sid=417 | doi=10.1086/321795 | url=http://adsabs.harvard.edu/abs/2001ApJS..136..417Y}}</ref> Temperaturen, reaktionshastigheten, trycket och densiteten ökade fram till att ett tillstånd av [[hydrostatisk jämvikt]] nåddes, där det termiska trycket utåt motsvarar den gravitationella kraften som försöker dra samman stjärnan ytterligare. Vid denna tidpunkt blev solen en [[huvudserien|huvudseriestjärna]].<ref>{{Tidskriftsref |författare=A. Chrysostomou, P. W. Lucas |rubrik=The Formation of Stars |tidskrift=Contemporary Physics |år=2005 | volume=46 | sid=29 | url=http://adsabs.harvard.edu/abs/2005ConPh..46...29C | doi=10.1080/0010751042000275277}}</ref>

Solsystemet kommer att bestå som det är i dag fram till att solen börjar sin utveckling från huvudserien i [[Hertzsprung–Russell-diagram]]met. När solen förbrukar allt mer sitt förråd av väte minskar energiproduktionen som understödjer kärnan från kollaps, vilket får den att minska i storlek. Det ökade trycket värmer upp kärnan och förbränningen av väte påskyndas därmed. På grund av detta blir solen långsamt ljusare med en hastighet av ungefär 10 % per 1,1 miljarder år.<ref>{{webbref|titel=Science: Fiery future for planet Earth |författare=Jeff Hecht |utgivare=NewScientist |url=http://www.newscientist.com/article/mg14219191.900.html |år=1994 |hämtdatum=2007-10-29}}</ref>

Omkring 5,4 miljarder år i framtiden kommer vätet i solens kärna nästan fullständigt ha omvandlats till helium vilket avslutar huvudseriefasen i solens utveckling. Vid denna tidpunkt kommer solens yttre lager expandera till omkring 260 gånger dess nuvarande diameter och solen blir därmed en [[röd jätte]]. På grund av den avsevärt större arean blir ytan på solen betydligt svalare än den är nu som huvudseriestjärna (omkring 2&nbsp;600&nbsp;K som lägst).<ref>{{Tidskriftsref |författare=K. P. Schroder, Robert Cannon Smith|rubrik=Distant future of the Sun and Earth revisited|tidskrift=Monthly Notices of the Royal Astronomical Society |volume=386 |sid=155–163 |år=2008 |doi=10.1111/j.1365-2966.2008.13022.x |url=http://adsabs.harvard.edu/abs/2008MNRAS.386..155S}}</ref>

Efterhand kommer de yttre lagren av solen stötas bort, det som återstår av solen är en [[vit dvärg]], ett objekt med extrem densitet där hälften av solens massa finns kvar men objektet är bara lika stort som jorden<ref>{{webbref|författare=Pogge, Richard W. |år=1997 |url=http://www.astronomy.ohio-state.edu/~pogge/Lectures/vistas97.html |titel=The Once & Future Sun |format=lecture notes |utgivare=[http://www-astronomy.mps.ohio-state.edu/Vistas/ New Vistas in Astronomy] |hämtdatum=2005-12-07 |arkivurl= |arkivdatum=}}</ref> De utkastade yttre delarna av solen bildar en så kallad [[planetär nebulosa]], vilket återför en del av materian som bildade solen till det interstellära mediet.

== Solen och planeternas egenskaper i förhållande till jorden ==

{| class="wikitable" style="width: 100%; text-align:center; font-size: 90%;"
|+ Planeternas egenskaper i förhållande till jorden
|- style="vertical-align: top; line-height: 1.3;"
! Planet
! Ekvatorns<br/>diameter
! Massa
! Banans<br/>radie
! Omloppstid
! Banans<br/>lutningsvinkel
! Banans<br/>[[excentricitet]]
! Dygnslängd
! Månar
|-
| [[Solen]]
| 109
| 333 000
| -
| -
| -
| -
| -
| -
|-
| [[Merkurius]]
| 0,382
| 0,06
| 0,387
| 0,241
| 7,00°
| 0,206
| 58,6
| 0
|-
| [[Venus]]
| 0,949
| 0,82
| 0,72
| 0,615
| 3,39°
| 0,0068
| 243
| 0
|-
| [[Jorden]]<sup>*</sup>
| 1,00
| 1,00
| 1,00
| 1,00
| 0,00°
| 0,0167
| 1,00
| [[Månen|1]]
|-
| [[Mars (planet)|Mars]]
| 0,53
| 0,11
| 1,52
| 1,88
| 1,85°
| 0,0934
| 1,03
| [[Mars naturliga satelliter|2]]
|-
| [[Jupiter]]
| 11,2
| 318
| 5,20
| 11,86
| 1,31°
| 0,0484
| 0,414
| [[Jupiters naturliga satelliter|80]]
|-
| [[Saturnus]]
| 9,41
| 95
| 9,54
| 29,46
| 2,48°
| 0,0542
| 0,426
| [[Saturnus naturliga satelliter|83]]
|-
| [[Uranus]]
| 3,98
| 14,6
| 19,22
| 84,01
| 0,77°
| 0,0472
| −0,718
| [[Uranus naturliga satelliter|27]]
|-
| [[Neptunus]]
| 3,81
| 17,2
| 30,06
| 164,8
| 1,77°
| 0,0086
| 0,671
| [[Neptunus naturliga satelliter|14]]
|-
|}
<sup>*</sup> Se ''[[Jorden]]'' för absoluta värden.
{| class="wikitable" style="width: 100%; text-align:center; font-size: 90%;"
|+ Dvärgplaneternas egenskaper 
|- style="vertical-align: top; line-height: 1.3;"
! Dvärgplanet
! Ekvatorns diameter<br>(km)
! Massa<br>(kg)
! Banans radie<br>(AU)
! Omloppstid<br>(år)
! Banans<br>lutningsvinkel
! Banans<br>[[excentricitet]]
! Dygnslängd<br>(timmar)
! Månar
|-
| [[Ceres (dvärgplanet)|Ceres]]
| 952
| 9,5×10<sup>20</sup>
| 2,7668
| 4,60
| 10,59°
| 0,0795
| 9,075
| 0
|-
| [[Pluto]]
| 2&nbsp;300
| 1,80×10<sup>22</sup>
| 39,45
| 247,7
| 17,09°
| 0,250
| 153,3
| [[Plutos naturliga satelliter|5]]
|-
| [[Haumea (dvärgplanet)|Haumea]]
| 1&nbsp;265
| 4,2×10<sup>21</sup>
| 43,13
| 283,3
| 28,22°
| 0,1950
| 3,915
| [[Haumeas naturliga satelliter|2]]
|-
| [[Makemake (dvärgplanet)|Makemake]]
| 1&nbsp;500
| 4×10<sup>21</sup>
| 45,43
| 306,2
| 30,00°
| 0,1612
| ?
| 1
|-
| [[Eris (dvärgplanet)|Eris]]
| 2&nbsp;667
| 1,6×10<sup>22</sup>
| 67,90
| 559,6
| 44,02°
| 0,4362
| 8?
| [[Dysnomia (måne)|1]]
|}

== Se även ==
* [[Astronomiska symboler]]
* [[Planetarium]]
* [[Geocentrisk världsbild]]
* [[Sweden Solar System]]
* [[Pioneer 10]]
* [[Pioneer 11]]
* [[Rymdkolonisering]]
* [[Voyagerprogrammet]]

== Referenser ==
{{enwp|artikel=Solar System|url=http://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Solar_System&oldid=287698462 |datum=3 maj 2009}}
=== Noter ===
<references/>

== Externa länkar ==
* {{Commonscat|Solar System}}
* [https://science.nasa.gov/solar-system/ NASA:s Solar System Exploration] {{en ikon}}
* [https://nineplanets.org/ Bill Arnetts webbplats The Nine Planets – En överblick av solsystemets historia, mytologi och våran nuvarande kunskap om planeter, månar och andra objekt i vårat solsystem.] {{en ikon}}
* [http://www.phrenopolis.com/perspective/solarsystem/ Skalenlig modell av solsystemet] {{en ikon}}

{{Jordens placering i universum}}
{{Solsystemet}}
{{Auktoritetsdata}}
{{Utmärkt}}
[[Kategori:Solsystemet| ]]
[[Kategori:Wikipedia:Basartiklar]]